Emil, 25, hade känt sig trött och svag – länge.
Trots att han tränade lika hårt som sina lagkamrater blev han bara svagare och de andra starkare. Det var något som inte stämde.
I slutet av oktober när Emil Jansson kom ner till ishallen i Enköping pratade han med lagets läkare om hur han mått den senaste tiden. Hon tog ett ”stick i fingret”, sen lät hon honom gå på is.
Han körde träningspasset som vanligt. Men när han gick av kom lagläkaren fram till Emil.
– Du ska följa med nu, för vi ska åka till sjukhuset.
Enligt Emil, helt odramatiskt.
– Det var en vanlig träningsvecka, jag hade jobbat och kom ner till hallen precis som dagen innan. Allt fungerade, även om jag inte var så stark.
Emil fick beskedet att han hade väldigt låga blodvärden. Det värde som mäts är antal gram hemoglobin per liter blod, där Emil uppmätte 63. Enligt 1177 är normalt referensintervall för män på 130-170.
– Lite som en chock kom det väl. Men jag anade att det kunde bli något tillslut för jag mådde ju inte bra.
Han blev skickad till Akademiska sjukhuset i Uppsala för prover och undersökningar. Fjärde dagen fick han beskedet: Aplastisk Anemi.
– Först och främst var det en lättnad att det inte var leukemi. Men så klart kände jag mycket förvirring för att jag aldrig hade hört talas om det innan. Det hade ingen jag pratade med. Det var samtidigt en lättnad att få berättat att det är något som är fel.
Aplastisk Anemi
Aplastisk anemi är egentligen en medicinsk term som används för att beskriva benmärgens oförmåga att bilda de celler som cirkulerar i blodet. Det är dock även en allvarlig blodsjukdom. För patienten betyder detta blodbrist (anemi) till följd av för få röda blodkroppar, infektionskänslighet (på grund av brist på vita blodkroppar) och ökad blödningsbenägenhet beroende på brist på blodplättar.
Källa: Blodcancerförbundet.se
Hur såg prognosen ut?
– Chanserna för överlevnad var bra, sen var det en fråga om hur pass återställd man skulle kunna bli.
”Började tillslut diska – för skoj skull”
Livet blev satt på paus. Han blev sjukskriven från sitt jobb som fritidspedagog, fick pausa hockey och träning och inte umgås med människor. Immunförsvaret hade påverkats och han fick inte riskera att bli sjuk.
För honom, som kombinerat en elitsatsning med jobb, är han van vid att dagarna går ”i kloss”, som han själv beskriver det.
– Det var rätt tufft. Tufft att bli tillsagd att inte träffa människor och inte göra det som jag brukar göra. Det var en jätteomställning. Det brottades jag med – helt klart.
Till slut var det slut på serier att titta på.
– Då ställde man sig och diskade för skoj skull. Det var på den nivån.
Väntan på stamceller
För att bli frisk krävdes benmärgstransplantation. De behövde hitta nya stamceller – som matchade Emils. I första hand testades hans syster och bror.
– Ännu ett prov och ännu en väntan.
Först kom svaret från hans bror.
– Ingen match.
Några veckor senare ringde telefonen. Det var hans lillasyster Emma, 20, som ringde för att berätta – de var en match.
– Hon hade fått beskedet innan mig så det kom verkligen som en chock. Då tror jag mycket av spänning och sånt man hållit inom sig släppte. För då visste vi att ”då kör vi”.
Emil beskriver det som känslosamma dagar efter beskedet.
– Just där och då var man utslaget emotionellt. Vi hade ett långt samtal. Pratade om allt som skulle komma att hända. Hur det kändes för oss båda. Det är ett minne som jag alltid kommer att ha med mig.
Fyra månader efter sjukdomsbeskedet skulle transplantationen äga rum. Emils syster lades in på sjukhus dagen innan. Sedan ”skördades” hon på 1,5 liter blod. Efter operationen rullades hon med rullstol in i Emils rum där han fick hennes stamceller via dropp.
– Då såg hon faktiskt värre ut än mig. Hon var helt likblek.
Emil som fått sin första runda med cellgifter och en infektion på det, var rejält medtagen den dagen.
– Den dagen blev det inget firande som man kanske föreställt sig innan, men i efterhand så var det ändå roligt att hon var där.
De två veckor som följde gjorde han inte många ”knop” annat än att ta sig mellan sängen och toaletten. Då isolerad på sitt rum på sjukhuset. Han blev kvar på akademiska i en månad.
– Det hände så mycket konstigt i kroppen också. Man sväller, krymper, blir varm och kall. Det var någonting hela tiden.
Har du varit rädd?
– Jag har aldrig varit rädd för att gå igenom processen. Men det var någon natt där när man mådde riktigt, riktigt dåligt. När det inte var så behagligt att ligga själv på sjukhuset och försöka sova.
Hockeyn som drivkraft
När Emil fick beskedet och hockeyn sattes på paus klarade han inte av mentalt att åka ner till ishallen. Efter en månad tog han sig dit.
– Så fort man börjar leta efter glädjen där glädjen finns igen så har det varit något att luta sig mot. Även i träningen är det ett mål – långt där framme – som man vill ta sig tillbaka till.
Och det är just hockeyn som varit drivkraften under tiden han varit sjuk.
– Det var en period där när man funderade på möjligheterna att ta sig tillbaka, men viljan har alltid funnits där. Det har varit en stor motivation.
Nu är Emil tillbaka. Han mår bra, men går på medicin och återkommande kontroller varje månad. Han har under sommaren kunnat träna i gymmet och även smygtränat lite på is.
Han har också återgått till jobbet, en mjukstart på två timmar om dagen.
– Det ska bli så skönt att träffa människor igen. Att komma tillbaka till det normala.
Nu gör han comeback
Enköpings hockey meddelade i juli att Emil är tillbaka i hockeyettan-truppen och gör comeback efter tio månader sjukskrivning.
– Första gången på is var ju så sjukt rolig. Man började plocka upp utrustningen och kände doften och började känna igen sig igen. Det är något helt speciellt, helt klart. Alla ljuden som blir. Skridskoskär, puckar i sargen, allt möjligt. Väldigt mycket intryck som gjorde en glad. Jag svävade hela dagen efter det.
Han har ett tydligt mål: Att ta sig tillbaka till matchform igen.
– Hoppas att det går bra och snabbt. Annars får vi väl se. Det finns inga gränser. Man ska göra det man tycker är kul.