Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag har svårt att uppbåda någon större entusiasm när svenska tidningar får för sig att göra annat än just tidning.
Nej, det handlar inte om att jag ibland gör inhopp på Sveriges Radio. Det här går djupare än rivalitet. Jag får samma känsla varje gång stora svenska mediehus väljer att lägga många miljoner på helt annat än artiklar. Drömmen om att slå sig fri från alfabetets bojor är för mig, en skrivande journalist, en smula provocerande.
Jag har sett en del komma (och gå): tv-studios, sociala medier-hubbar, påkostade poddsatsningar och ja, nu radio. Ibland blir det bra. Oftare dåligt. Och även när det blir bra brukar chefredaktören förr eller senare inse att det ändå inte gav nya intäkter, tvingas lägga ner klabbet i ett sparpaket, och så pratar man inte mer om den saken.
Men baske mig, jag tror att man har knäckt koden här. Efter att under en dag ha låtit Radio Aftonbladet skvala i bakgrunden är det bara att konstatera. Detta är inte någon famlande halvmesyr. I stället känns det helt självklart. Som om kanalen alltid legat där på eterbandet och levererat en frejdig mix av nyheter, kändisintervjuer, reklam, småbubbligt programledarsnack, läsarbrev och goa hits. Ett trevligt sällskap i bakgrunden till vilket jobb som helst. Vilket – givet att de mest ambitiösa sändningarna är förlagda till just arbetstid – ser ut att vara själva tanken.
Robert Aschberg frågar om någon har knullat i rymden.
För att lyckas har man mycket medvetet plockat russinen ur kakan från Sveriges Radios mest underskattade kanal: P4. Den med ett omfattande och dyrt uppdrag att sända lokala och regionala nyheter och musik över hela landet. Radio Aftonbladet har samma lätta, trivsamma tilltal, men anpassat för hela landet och en marginellt yngre målgrupp. Radio som respekterar lyssnarens intelligens, men också vet att många har bättre saker för sig att lyssna jättenoga hela tiden.
En kvart kan låta ungefär så här: Astronaut Christer Fuglesang är i studion för att prata om sin medverkan i Let’s Dance. Robert Aschberg frågar om någon har knullat i rymden. Fuglesang svarar nekande. Onanerat? Mer svävande svar. 1996 års sommarplåga ”Return of the Mack” rullar igång. Färska nyheter direkt från Aftonbladets startsida levereras, följda av lite reklam. Efteråt sitter en nöjesreporter inkallad direkt från redaktionsgolvet för att ge en initierad expertkommentar om skådespelaren Hayden Panettieres bortgång.
Kanalens tre programledarduos gafflar loss som om de suttit där i flera år. Musikläggningen är en skrämmande träffsäker närläsning av alla åttiotalisters kollektiva medvetna: 90- och 00-talshits som man (jag) tror släpptes igår men som oftare har 30 år på nacken. Listigast av allt är dock hur man jobbar ihop med övriga redaktionen.
I stället för att, som konkurrenten, behöva lägga stor tid och möda på att ringa in röster från hela landet har Aftonbladet löst det ”in house”. Man har ju redan alla på plats! En hel redaktion av journalister från krim och politik till sport och nöje, som kallas in för att prata om nyheter och ämnen dag ut och dag in.
Jag vet inte hur kul reportrarna tycker det är. Men det låter bra. Kanske kan satsningen till och med gå på plus.
Svenska Dagbladet och Aftonbladet ägs båda av Schibsted men är redaktionellt oberoende av varandra.