Solen ligger över de röda stugorna på Valbergsängen, gräset är grönt och mellan husen rör sig landslagsåkare i shorts och t-shirt i den värmländska sommaridyll som sedan länge blivit ett återkommande stopp i det svenska längdlandslagets träningsår.
För Linn Svahn, som kommer från ett Östersund där sommaren knappt behagade dyka upp, är värmen nästan efterlängtad.
– Det är väldigt surrealistiskt att läsa om alla bränder och rekordvärme när det har varit 15 grader, halvmulet och regn. I fjol badade jag varje dag i juli. Nu har jag badat två gånger och det var på samma dag.
Det smått absurda är att när solen äntligen visar sig är Svahn och de andra här för att göra motsatsen till att njuta av den. Bara ett stenkast från stugorna ligger skidtunneln och bakom dörrarna väntar snö, minusgrader och ännu ett antal träningstimmar inför vintern.
Johanna Hagström har ingenting emot temperaturväxlingen.
– Ibland blir det lite för varmt ute. Då är det lite skönt att man får lite kyla.
Hur många gånger åkarna har gjort den här resan tycks ingen längre riktigt veta. Hagström har tappat räkningen, Moa Ilar har till och med bott i Torsby i fyra år och Maja Dahlqvist börjar räkna bakåt innan hon kommer fram till att första besöket kan ha varit redan när skidtunneln öppnade för omkring 20 år sedan.
Det är med andra ord en välbekant tillvaro, där dagarna fortfarande består av ungefär det Dahlqvist sammanfattar som att ”träna, äta och sova”, även om det sistnämnda går sämre för Ilar när ”hjärnkontoret” börjar snurra efter kvällsmötena.
Hagström har mer konkreta störningsmoment.
– Den där grästrimmern väckte ju mig nu på eftermiddagen. Och när folk går på gruset på morgonen vaknar jag alltid.
Dessutom, berättar hon, verkar det av någon anledning alltid finnas en bil som börjar backa vid fem på morgonen.
Det mesta på Valbergsängen är alltså välbekant.
Människorna som samlats här är det inte.
Plötsligt äldst
Det gäller framför allt herrlaget, som efter en misslyckad OS-säsong och månader av hårda rubriker har förändrats både bland åkarna och människorna runt dem.
Äldre namn har försvunnit, yngre har flyttat upp och mitt i generationsskiftet står Gustaf Berglund, född 1998, och försöker vänja sig vid att det numera är han som är äldst.
– Det gick fort. Det kändes inte så när man var på OS. Då var det många som var äldre.
Eddie Pettersson har redan börjat påminna honom om den nya rollen genom att kalla honom ”unc” – kort för ”uncle”.
– Om jag säger någonting kan han säga ”unc wisdom”. Jag har fått lite den epiteten nu för att jag är äldst här.
Det märks även på andra sätt att herrlaget blivit yngre. George Ersson tycker att energin vid matbordet har förändrats, medan Emil Danielsson beskriver stämningen som mer ”grabbig”, med mycket flams och skoj.
Bakom skämten finns samtidigt ett betydligt allvarligare generationsskifte. Herrarnas OS blev inte vad laget hade hoppats på, kritiken växte efter mästerskapet och när vårens utvärderingar var klara hade både landslagschefen Anders Byström och herrtränaren Anders Högberg lämnat sina roller.
William Poromaa beskriver månaderna därefter som en chans att börja om.
– Det har varit tufft för hela laget tror jag, men det känns som att många har försökt se det som en ny start och verkligen börja om och göra jobbet på allvar.
Han blev kvar efter stormen
Allt är däremot inte nytt.
Lars Ljung står fortfarande kvar på Valbergsängen.
Han trivdes bra med den tidigare ledningen och sticker inte under stol med att våren, när rubrikerna avlöste varandra och framtiden var oviss, stundtals var obekväm.
– Det som kanske kändes lite olustigt i början, när man inte riktigt visste vart saker och ting skulle landa och ta vägen, har väl bytts till någon form av nyfikenhet och spänning inför det som kommer.
Att själv stå mitt i stormen efter OS beskriver han som ”ganska jobbigt”, men när han nu ser tillbaka på månaderna som följde hittar han också något annat.
En möjlighet.
– Det var många som var beredda att lyssna, som var beredda att ta tag och göra förändringar.
Ljung har under våren pratat mycket med åkarna och hoppas att landslaget faktiskt har använt turbulensen till någonting.
– Jag hoppas att vi inte har slarvat bort den här perioden utan att vi verkligen har nyttjat den.
Och bredvid honom står nu två av de tydligaste symbolerna för förändringen.
Niklas Jonsson och Egil Kristiansen.
Nye chefen knäckte Ilar
För Jonsson innebär rollen som landslagschef en återkomst till en miljö där han själv tillbringade många år som aktiv, och den gamle landslagsåkaren verkar inte helt ha accepterat att hans uppgift numera huvudsakligen ska vara att stå bredvid spåret.
Det har Moa Ilar redan fått erfara.
– Han är i extremt bra form. Han har knäckt mig två gånger redan.
Hon skrattar när hon säger det, men blir sedan mer allvarlig när hon beskriver den nye chefen som en person som är lätt att ha att göra med och som redan hunnit bidra med både idéer och energi.
Jonsson själv hade inte räknat med att vara här. När frågan om landslagschefsjobbet dök upp diskuterade han saken hemma innan han till slut landade i ett ganska enkelt svar:
– Varför inte?
Han kliver in efter en omfattande utvärdering där åkare och ledare fått säga sitt om det som inte fungerade under förra säsongen, och även om Jonsson inte vill fastna i historien är det tydligt att en del av uppdraget handlar om att se till att små problem aldrig får växa sig lika stora igen.
Han använder själv bilden av ett gruskorn i skon: plocka ut det innan maratonloppet börjar, annars kommer det att skava hela vägen.
Ilar tycker redan att någonting har förändrats.
– Det känns som att vi har vänt blad och fått starta om egentligen.
Norsk i blågult
Den andra stora förändringen hörs innan den syns.
Egil Kristiansen har lämnat den norska skidmiljön och går nu omkring på Valbergsängen i svenska landslagskläder, vilket han erkänner kändes en smula märkligt de första gångerna.
– I starten var det lite speciellt att gå runt i blå och gula kläder, det måste jag erkänna.
Det han tagit med sig över gränsen är bland annat ett större fokus på tröskelträning, tydligare disciplin i genomförandet och en tanke om att ett träningspass faktiskt ska genomföras på det sätt som bestämts från början.
Hans ledarstil sammanfattas ännu enklare.
– Jag är målinriktad. Det är inget onödigt snack. Det handlar om att säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt, inte prata så mycket som möjligt utan att säga någonting.
Poromaa uppskattar just rakheten och beskriver Kristiansen som ärlig, tydlig och enkel att snabbt släppa in i gruppen, medan Edvin Anger – som själv efter OS efterlyste nya röster – är betydligt mer färgstark i sitt omdöme.
– Den duon med Niklas och Egil och sen Lars Ljung är stekhet. Det tror jag är ett vinnande koncept.
Anger tycker också att budskapet till herrarna varit svårt att missförstå.
– Back to basics. Vi ska göra jobbet, vi ska träna hårt och vi ska ha bra disciplin på det vi gör. Sen ska vi tävla fort i vinter.
Mer träning – men också bromsa
Det låter enkelt, men en av lärdomarna från den gångna vintern är att mer inte automatiskt betyder bättre.
Jonsson konstaterar att dagens längdåkare tränar på nivåer som var svåra att föreställa sig under hans egen aktiva tid och uppskattar att de som tränar mest kan vara uppe runt 1 200 timmar om året. Därför blir ledarnas uppgift inte bara att pressa åkarna framåt, utan lika mycket att upptäcka när någon behöver bromsas.
Det är en problematik flera av herrarna känner igen.
Edvin Anger beskriver hur han blev ”desperat på form” redan under hösten och började jaga svar från kroppen långt innan de behövde komma, medan Emil Danielsson kan sätta ett nästan perfekt datum på när hans egen säsong började gå åt fel håll.
– Jag var väl i min bästa form i fjol i oktober. Och sen gick det bara utför.
Den nya ledningen vill därför ha bättre kontroll över helheten och samtidigt komma närmare åkarna i deras hemmiljöer, så att kontakten inte försvinner bara för att alla lämnar Torsby och åker åt olika håll.
För till slut kommer förändringen förstås inte att bedömas efter stämningen mellan de röda stugorna.
Den kommer att mätas i resultat.
Nästa test: Falun
Några månader bort väntar ett hemma-VM som redan finns någonstans i bakhuvudet hos alla på Valbergsängen, även om de flesta är noga med att inte mentalt förflytta sig dit för tidigt.
Linn Svahn, som efter flera år av skadeproblem beskriver den gångna sommaren som sin bästa någonsin, tycker snarare att det är skönt att vintern fortfarande känns avlägsen eftersom det betyder att det finns tid kvar att bli bättre.
Anton Grahn har andra skäl att längta. Efter genombrottet förra säsongen går han in i VM-vintern med en övertygelse om att målen måste sättas högt.
– Jag tror att man måste tro att man kan vinna ett VM-guld för att göra det.
För de yngre herrarna finns samtidigt fler öppningar än på länge att slåss om, medan Maja Dahlqvist på damsidan vet att samma mästerskap skulle kunna bli hennes sista.
George Ersson tycker att någonting redan går att känna i gruppen, trots att han själv blev besviken när han inte fick plats i A-landslaget.
– Det har varit bra go i gruppen och bra fokus och det känns som att alla vill framåt. Jag tror och hoppas verkligen att vi kan ha någonting bra på gång.
Utanför fortsätter augustisolen att värma de röda stugorna på Valbergsängen, medan snön ligger kvar bara ett stenkast bort.
Lägerdagarna rullar vidare ungefär som de alltid har gjort i Torsby.
Men när vintern kommer ska ett landslag som förändrats på betydligt fler sätt än så visa om nystarten också gjort Sverige snabbare.