Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Världen har aldrig haft så många välförtjänta miljarder. Det visar en genomgång i The Economist. Fler än hälften av miljardärerna, och över halva av välståndet de sitter på, har skapats genom att sälja efterfrågade varor och tjänster på konkurrensutsatta marknader och anställa tusentals människor.
Oligarker är däremot i utförsbacken, och förmögenheter intjänade i sådan närhet av staten att systemet lätt kan riggas – gruvdrift, vapen et cetera – minskar proportionellt i betydelse. De ärvda pengarnas andel har på 2000-talet sjunkit från omkring hälften till en fjärdedel.
Denna utveckling sammanfaller med att vänstern över stora delar av västvärlden i tilltagande utsträckning rasar mot miljardärer. De beskrivs i bästa fall som beskattningsobjekt och i värsta fall som rent skadliga inslag.
Vänsterns ilska och politiska offensiv är som störst när välståndsskapare blir rika på att erbjuda ett brett utbud av sådant vi vill ha.
Visst är The Economists resultat en grov skattning och man ska inte läsa in för mycket, men faktum kvarstår ändå. Vänsterns ilska och politiska offensiv är som störst när välståndsskapare blir rika på att erbjuda ett brett utbud av sådant vi vill ha. Är det då verkligen rättvisa man är ute efter?
Det följer ett mönster. Stora delar av vänstern mobiliserade vid millennieskiftet sin vrede och politiska energi mot den globalisering av handel och mänsklig rörlighet som tagit fler människor ur fattigdom än någonsin tidigare.
När det i dag snarare är auktoritära stater som globaliserar sitt samarbete och västvärldens länder sluter sig bakom växande handelshinder ser vi inga stora demonstrationer på gatorna, trots att det innebär växande fattigdom och förtryck.
Dagens svenska socialdemokrater inspireras därtill av den postliberalism som har haft Viktor Orbáns Ungern som skyltfönster. En bärande del i denna ideologiska strömning är en mer försåtlig form av inkomstklyftor, via statens korporativa kontroll över ekonomin. Denna genomgripande kontroll gör att det i stor och växande utsträckning blir en persons inställsamhet till de styrande som avgör om de blir väldigt rika, eller tvärtom avskedas som obekväma. Att ersätta ekonomisk liberalism är med andra ord ett recept för mer av oförtjänt rikedom – och fattigdom.
Så fort man skrapar lite på ytan framgår att vänsterns politiska förslag inte alls riktar sig mot fattigdom, ekonomiska klyftor eller orättvisor. De är tvärtom ofta riktade mot fria och öppna ekonomier och de entreprenörer som i sådana ekonomer skapar betydande välstånd.