1962, det är en gyllene tid för Malmö som en blomstrande industristad. Fabrikerna kryllar med arbetare i staden, inte minst på Kockums, Malmös största arbetsplats.
Kolonner av cyklister strömmar in mot skeppsvarven för att starta dagens arbete, den mäktiga bockkranen hägrar över kajen. En stad i staden, så beskriver den före detta kockumiten, som de kallas, Leif Holmgren platsen:
”Vi hade järnväg och eget lok, busslinjer som körde oss runt på området. Småtruckar med dragvagnar, en hel infrastruktur.”
Kockums var inte vilken arbetsplats som helst, det var Malmös absolut största arbetsplats och fanns kvar i över hundra år. Det var här som Sveriges centrala punkt för arbetarrörelsen var, med Malmö och Kockums på frontlinjen i kampen för fackliga rättigheter.
De gamla skeppsvarven finns inte längre, istället har en ny stadsdel tagit form, Varvsstaden. Varvsstaden är en blandning av det nya och det gamla, där många byggnader har bevarats och som idag används för andra syften.
Kockums ska enligt Varvsstaden inte ersättas, det ska kompletteras och på så sätt ser man en utveckling av staden över tid. Även fast Varvsstaden har gjort ett berömvärt jobb, så finns det alltid spänningar och bekymmer. Ett sådant är hur Varvsstaden romantiserar industri- och arbetarhistoria.
När man besöker området är det inte svårt att föreställa sig att här en gång i tiden funnits fabriksarbete och tung industri. Men vems historia är det som bevaras i denna nya stadsdel? Arbetarnas berättelser om facklig kamp, dödsfall och hårt arbete får ingen märkvärdig plats på sin gamla hemmaplan.
Är detta en medveten mörkläggning av arbetarnas historia, eller är det industriromantikernas mecka?