Marocko har politiska partier. Några lutar åt vänster, andra har islamistprofil. Det har tidningar av olika politisk kulör. Men pluralismen är en charad: all makt utgår från al-Makhzen, hovet. Alla beslut fattas av Muhammad VI och en snäv krets av betrodda vänner.
De sköter ett formidabelt nätverk av säkerhetsorgan. Det mest kända är DGST, den interna underrättelsetjänsten, som leds av den mångårige rådgivaren Abdellatif Hammouchi, 60, numera också chef för den civila poliskåren. 2014 greps Hammouchi under ett besök i Paris. En fransk medborgare som förts bort och torterats i det ökända lägret Temara vittnade om att han sett Hammouchi där. Hammouchi släpptes sedan Marocko insisterat på att han var på diplomatiskt uppdrag och åtnjöt immunitet.
Andra av regimens grundpelare är utrikesspionaget DGED, som leds av kungens skolkamrat Mohammed Yassin Mansouri, och al-Maktab al-Thani, de väpnade styrkornas egen underrättelsetjänst.
Från alla organen löper trådar till regimens mäktigaste instans, den så kallade Byrå 21, som opererar från det kungliga palatset i huvudstaden Rabat. Byrå 21 leds av kungens närmaste förtrogne, skolkamraten Fouad Ali el-Himma, 64, av marockaner ofta kallad Rajul al-Dhil, ”skuggmannen”. el-Himma har varit en del av regimen sedan unga år och har mycket mer på sin lott än de hemliga poliskårerna. Det tongivande politiska partiet PAM, är hans skapelse. Det leds av regimens mäktigaste kvinna, hans släkting Fatima al-Mansouri.
Det behöver knappast sägas att dessa figurer står över landets lagar. Den som kritiserar dem gör det på egen risk. Våren 2011, inspirerad av den arabiska våren, vågade den populära tidningen Al-Masaa påtala el-Himmas roll i mygel under budgivningen på statliga kontrakt. Chefredaktören Rachid Nini dömdes till fängelse men är i dag tillbaka med en ny tidning där han prövar regimens tålamod.
Muhammad VI:s regim, trots brist, orättvisor och korruption fullt i klass med de störtade arabregimernas, gick oskadd genom den arabiska våren. Det var ett mått på dess rutin och skicklighet. Hellre än att mörda eller avrätta sina kritiker håller den dem på mattan med piska och morot, ett spel där el-Himma är en virtuos.
Ett liknande spel, med dubbla budskap, hot och kallduschar, driver Marocko i umgänget med EU och de forna kolonialmakterna Frankrike och Spanien. Metoden går ut på att hela tiden kräva eftergifter, att reagera häftigt på verkliga eller inbillade oförrätter och att aldrig be om ursäkt. Fram till 2009 hade Muhammad VI varit religiöst överhuvud för muslimerna i Ceuta och Melilla. När Spanien i stället satte spanska muslimer att leda moskéerna där tog kungen det som en skymf. I gränsstaden Nador, inom hörhåll från Melilla, anordnades ett massmöte, där Fouad Ali el-Himma riktade en varning till Spanien: ”Lägg av er koloniala 1950-talsmentalitet, annars kommer ni att få problem, nu och ännu mer i framtiden!”
Han höll ord. Under åren som följde blockerade Marocko ideligen livsmedelstransporter till Ceuta och Melilla och släppte fram migranter i smärre och större tillbud. Stormningen av stängslet 2021 planlades personligen av el-Himma, enligt den spanska underrättelsetjänsten CNI:s rapport.
Marockos ledning, viss om sitt värde som Europas lås mot Afrika, känner inte att den har något att förlora på aggressiv behandling av Spanien. Hittills har de hårda tagen gett utdelning. Sedan 2019 har Marocko fått över en miljard euro ”till gränsskydd” av EU och hundratals miljoner i annat bistånd. Men de summorna är bagateller vid sidan av det guldkantade tullavtalet med EU. Handeln med EU, i synnerhet exporten av frukt och grönsaker, är den marockanska ekonomins grundval. Att franska och spanska bönder, trots blockerade vägar och strejker, inte lyckas ändra på Marockos nästan tullfria status säger något om hur ogärna Paris och Madrid tar strid med Muhammad VI.
2017 blev Marocko djärvare. Man sökte mer effektiva tumskruvar på Europa för att tvinga fram stöd för landets anspråk på Västsahara, den forna spanska kolonin som Marocko ockuperar till 80 procent. Kungens barndomsvän och närmaste allierade i arabvärlden, Förenade arabemiratens kronprins (i dag president) Mohammed bin Zayed, hade berättat om ett nytt israeliskt spionprogram som var alla underrättelsetjänsters dröm. Det kunde spårlöst tömma och avlyssna telefoner. Förenade arabemiraten betalade notan och Marocko fick Pegasus-programmet, som genast sattes i arbete, bland annat mot spanska journalister.
2020 bad Donald Trump de bägge allierade om en tjänst. Fast både Förenade arabemiraten och Marocko haft nära men inofficiella relationer till Israel i åratal, bad Trump dem nu att ansluta sig till hans fredsprojekt, Abraham-avtalen, och öppet erkänna Israel. Det gjorde de, med stort buller, och vann Trumps hjärta. Belöningen kom omgående, då Trump som första västledare erkände Västsahara som en del av Marocko. USA:s beslut firades i yra och den nya motorvägen genom Västsahara blev The Donald Trump Highway.
Trumps välvilja gjorde de marockanska ledarna djärvare. Våren 2021 fick de veta – av allt att döma via Pegasus signaler från spanska nyckelpersoners telefoner – att den västsahariske ledaren för Polisario-gerillan, Marockos arvfiende, tagits emot för akutvård i Spanien. Efter ett par veckor kom Marockos replik: tiotusentals migranter släpptes fram mot gränsstängslet. Över 14 000 av dem tog sig in i Ceuta.
Det var en varning. Men mer var på väg. Veckan därpå hackades hela det spanska ledarskiktets telefoner med Pegasus. Ingen i Spanien märkte något förrän flera månader senare. Våren 2022 meddelade Marocko – inte Spanien – att premiärminister Pedro Sánchez omprövat Spaniens position i Västsahara-frågan och ställt sig bakom Marockos plan för självstyre åt de infödda saharawierna (en plan som utesluter självständighet). Sánchez politiska partner, de saharawi-vänliga spanska vänsterpartierna, stämde upp ett ramaskri och krävde att uppgifterna dementerades. Men Sánchez, illa berörd, bekräftade den helt oväntade kursändringen.
Vad vill Marocko? Det vill först och främst säkra Västsahara, vilket nästan skedde i juli i fjol då FN i resolution 2797 antog Marockos autonomiplan. När det gäller Ceuta och Melilla är ledningen splittrad. I Marockos skolor lär sig barnen att städerna är ockuperad och koloniserad mark – trots att FN erkänner städerna som spanskt territorium. Men om Spanien fortsätter ge efter och om Marocko till slut tar över städerna – så blir de värdelösa. Utan Europa-gränsen runt Ceuta och Melilla mister Marocko sitt mest effektiva verktyg i maktspelet mot EU.