I Dagens industris och Expressens partiledardebatt på måndagskvällen lyfte S-ledaren Magdalena Andersson åter sin önskan om breda överenskommelser. Många har tidigare pekat på det uppenbara, att S gör detta för att flytta fokus från de problem som ett rödgrönt regeringssamarbete kommer att medföra. Att tala om uppgörelser över blockgränsen blir ett sätt att slippa prata om politikens innehåll.
Det hindrar inte att talet om breda uppgörelser har en lockelse. Det framstår som något stort, att man höjer sig över konfliktlinjerna. Eller som Socialdemokraterna skriver i sina tidningsannonser just nu:
”Tänk om vi skulle börja styra Sverige i en ny samarbetsanda? Där man inte söker konflikt för konfliktens skull och inte agerar kortsiktigt, utan i stället hittar långsiktiga och stabila lösningar på vår tids stora utmaningar.”
Näringslivets företrädare har emellanåt vädjat om politisk enighet över blockgränsen, så att spelreglerna blir mer förutsägbara över tid. Dessa krav har den senaste tiden tonats ned, troligen på grund av insikten att form inte kan vara viktigare än innehåll. Det kan inte vara ett självändamål att komma överens, om man gör det på en alltför basal nivå.
”Skillnaderna mellan olika politiska uppgörelser är dock större än likheterna.”
Något som förmodligen bidragit till det ständiga talet om breda överenskommelser, är att det finns några sådana som fick stor betydelse i början av 1990-talet – pensionsuppgörelsen och skattereformen.
Skillnaderna mellan olika politiska uppgörelser är dock större än likheterna, och om man inte är medveten om det villar man lätt bort sig i debatten.
—> En överenskommelse kan göras för att det gäller stora reformer som måste vara stabila under mycket lång tid. Detta gäller pensionsuppgörelsen, som i huvudsak har fungerat bra genom alla år. De avsteg som har gjorts har korrigerats eller kompenserats i efterhand när den politiska hettan lagt sig. Det finns en stor medvetenhet om vikten av att vårda reformen.
—> En blocköverskridande uppgörelse kan också göras för att genomföra stora förändringar på områden där de traditionella blocken är oense inbördes. En sådan var skattereformen 1990–1991. Den var nödvändig för att göra upp med ett skattesystem som hade urartat, men den var inte gudasänd. De som anser att varje avsteg från den är felaktigt måste tänka om. Det var en reform som ansågs långtgående då, men skattenivåerna hamnade för högt – bland annat därför har regeringar av olika kulörer justerat skattesystemet vid många tillfällen.
—> I krislägen har det förekommit att båda blocken gjort upp om akuta åtgärder, som under finanskrisen 1992 och flyktingkrisen 2015. Och under den segdragna Natoprocessen samarbetade Ulf Kristersson och Magdalena Andersson.
Den vanligaste sortens ”breda uppgörelser” har dock inte handlat om dessa saker, utan tyvärr om skenmanövrer.
Energiöverenskommelsen 2016 var ett exempel på detta. S och MP hade redan kommit överens om kärnkraftens öde vid regeringens tillträde 2014, och det gjorde att förhandlingsutrymmet var mycket begränsat. Överenskommelsen hade ett mål om 100 procents förnybar elproduktion 2040 (alltså helt nedlagd kärnkraft), och blev snart överspelad.
Stefan Löfvens blocköverskridande samtal om gängkriminalitet 2019 var ett misslyckande från början till slut. M, KD och L hoppade av. Och SD var inte ens inbjudna.
Ungefär samma sak hände med de blocköverskridande bostadspolitiska samtalen 2016.
”Reformer genomförs bäst av en regering som förfogar över en riksdagsmajoritet.”
Det finns en populär idé om att politiska förändringar blir bättre och kanske mer långtgående om de uppstår som ett resultat av samförstånd. Det är knappast sant. Till att börja med brukar, som sagt, det inte bli något resultat av blocköverskridande samtal. Och skulle man komma överens brukar det bli den som vill minst som får bestämma.
Erfarenheten är i stället att reformer genomförs bäst av en regering som förfogar över en riksdagsmajoritet (den som saknar majoritet får oftast ingenting vettigt gjort, som under Löfven/Andersson-regeringarna). När en regering väl har drivit igenom en större förändring är det ovanligt att den rivs upp efter ett maktskifte.
Det är så politikutvecklingen har gått till i Sverige – i en växelverkan mellan vänster och höger. Om högersidan i politiken hade kompromissat med vänstersidan i stället för att genomföra sina reformer – då skulle inte mycket ha åstadkommits.