De allra flesta hushåll har det ganska bra och behöver inte mandatperiodens Swish-politik.
Sedan pandemin har svenska politiker ägnat sig åt kompensationspolitik. Alltså att med riktade satsningar försöka skydda hushållen från olika kostnadsökningar.
Därför har sänkta drivmedelsskatter följts av elstöd, halverade priser i kollektivtrafiken, lägre matmoms och pengar till flygbolagen för att göra biljetterna billigare. Allt till ett oerhört högt pris: 67 miljarder för de sänkta bensinskatterna och 37 för matmomsen för att ta två exempel.
Men nu höjer ekonomer rösten för att pengarullningen måste få ett stopp – eller egentligen redan borde ha stoppats. Det anser dock inte landets toppolitiker, vilket blev tydligt när de på måndagen drabbade samman i valrörelsens första partiledardebatt (Expressen/DI 17/8).
De flesta backar överlag kostsamma insatser och har dessutom förslag på fler för kommande mandatperiod. Detta trots att hushållens ekonomi har förbättrats rejält under de senaste decennierna, med en dipp under 2022 och 2023, för att sedan öka igen från 2024. Och även i år har de flesta löntagare haft reallöneökningar.
I statistiken är det rent krasst svårt att se någon ekonomisk kris i stugorna, oavsett hur det låter från politiskt håll: Så kallat vanligt folk både klarar och hade klarat sina utgifter för egen maskin. Det gäller inte minst familjer med två vuxna som arbetar, medan de som framför allt har det tufft är sjuka, arbetslösa och ensamstående.
Därför borde ansvarstagande politiker säga som det är under kommande debatter och utfrågningar: Cirka fyra av fem hushåll lever med goda eller mycket goda marginaler och den lånefinansierade festen som dagens barn kommer behöva betala tillbaka har gått för långt (Ekonomiekot Extra 3/7). Nästa mandatperiod behöver de i stället rikta stöden till de svagaste, förslagsvis genom höjt bostadsbidrag, medan övriga inte kan förvänta sig snabba cash så fort priset på någonting stiger.
Mat, el och bränsle är trots allt betydligt billigare i dag jämfört med för några decennier sedan, sett till hur stor andel av inkomsten som hushållen lägger på det (Ekot 10/8).
Den sortens politik är givetvis inte lika rolig som att lova pengar till allt och alla. Men givet de ekonomiska och säkerhetspolitiska riskerna i omvärlden är hårda prioriteringar nödvändiga för att Sverige ska vara rustat när det smäller.
Nu slösas pengarna i stället bort på kortsiktiga saker, med enda syfte att vinna väljarna här och nu. Partierna måste börja tänka mer långsiktigt än så.