Under de senaste tre decennierna har Sverige genomgått stora demografiska förändringar. Andelen utrikes födda har mer än fördubblats, från omkring tio procent i början av 1990-talet till över tjugo procent under senare år. Samtidigt kommer allt fler från länder utanför västvärlden.
Denna utveckling har sammanfallit med en tydlig ökning av boendesegregationen, som har pågått sedan långt före flyktingkrisen 2015. Frågan är dock inte bara om människor med olika bakgrund bor på olika platser, utan om etnisk segregation också i allt högre grad innebär att personer med utländsk bakgrund koncentreras till socioekonomiskt utsatta områden.
Vår studie av Sverige under perioden 1990–2022 visar att så är fallet. Etnisk och socioekonomisk segregation har blivit alltmer sammankopplade. Det innebär att personer med utländsk bakgrund, särskilt från icke-västliga länder, i dag i allt högre grad bor i områden som präglas av fattigdom, svag arbetsmarknadsanknytning och låg utbildningsnivå.
Växer fram gradvis
Våra resultat visar att nya inflöden av invandrare från icke-västliga länder är tydligt kopplade till etnisk segregation på kort sikt, det vill säga nya invandrare bosätter sig i hög grad i områden där det redan bor många personer med utländsk bakgrund. Den socioekonomiska segregationen, relaterad till fattigdom och arbetslöshet, växer däremot fram mer gradvis. Att nyanlända har låg inkomst eller står utanför arbetsmarknaden innebär inte i sig ökad segregation – för det krävs även att utsattheten också koncentreras geografiskt. Vår studie visar att den socioekonomiska koncentrationen blir mer omfattande när invandringen byggs på över flera år, snarare än genom enskilda migrationsvågor.
Det betyder att politiken inte kan vara reaktiv. Det räcker inte att agera när en flyktingkris redan är ett faktum. Segregation byggs upp över tid och behöver därför motverkas långsiktigt.
Det är samtidigt viktigt att säga vad studien inte visar. Den visar inte att segregation är ett oundvikligt resultat av invandring. Sambandet mellan invandring och ökad segregation tycks snarare påverkas av institutioner, bostadsmarknadens funktionssätt och politiska beslut. Detta samband har dessutom varierat kraftigt över tid, från att vara relativt svagt under delar av 1990-talet till att bli betydligt starkare under 2000-talet och sedan åter försvagas efter 2015.
Sambandet mellan invandring och ökad segregation tycks snarare påverkas av institutioner, bostadsmarknadens funktionssätt och politiska beslut
Tidsmönstret sammanfaller med förändringar i bosättningspolitiken, bland annat bosättningslagen från 2016, som innebar att kommuner blev skyldiga att ta emot anvisade nyanlända, och senare EBO-begränsningar för att motverka bosättning i socioekonomiskt utsatta områden. Resultaten visar inte att reformerna orsakat försvagningen i sambandet, men de pekar på att politiken kan påverka hur invandring omsätts i geografisk segregation.
Sverige behöver därför gå från kortsiktiga åtgärder till långsiktiga strategier. Tre områden är särskilt viktiga.
För det första behöver bostads- och bosättningspolitiken motverka segregation. Om hushåll med svaga resurser i praktiken bara kan bosätta sig i redan utsatta områden förstärks utanförskapet. Kommuner, stat och bostadsbolag behöver säkerställa att ekonomiskt tillgängliga bostäder finns även i socioekonomiskt starkare områden och att bosättningspolitiken inte ökar koncentrationen av nyanlända.
Kompensera för skillnader
För det andra behöver skolor i utsatta områden ges ännu bättre förutsättningar att kompensera för de skillnader som följer av boendesegregationen. När boende- och skolsegregation sammanfaller riskerar barns framtidsmöjligheter att begränsas redan tidigt. Det kräver bland annat bättre möjligheter att attrahera och behålla erfarna lärare samt satsningar på mentorskap och studie- och yrkesvägledning.
För det tredje behövs väl fungerande kollektivtrafik, tidiga språkinsatser och kontakter med arbetsmarknaden för att bryta isolering och motverka långvarig exkludering.
Det offentliga samtalet om segregation fastnar ofta i två förenklade positioner. Den ena gör invandringen till huvudproblemet. Den andra undviker att tala om invandringens betydelse av rädsla för att spä på polariseringen. Båda positionerna är otillräckliga.
Vår forskning visar att invandring och boendesegregation hänger samman, men också att sambandet formas av politiska och institutionella villkor. Det är därför fel att beskriva segregation som en automatisk följd av demografisk förändring. Men det är lika fel att bortse från att stora och långvariga migrationsflöden ställer krav på bostadsmarknad, skolor, arbetsmarknad och kommunal planering.
Segregation är i hög grad självförstärkande och bryts inte av sig själv. Utan långsiktiga och förebyggande insatser riskerar den därför att bli ett av våra mest bestående samhällsproblem.
Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi, Internationella Handelshögskolan i Jönköping
Sofia Wixe, docent i nationalekonomi, Internationella Handelshögskolan i Jönköping