Att kalla någon landsförrädare är inte vilken förolämpning som helst. Det utgör en central idé i den högernationalistiska populismen, skriver Åsa Wikforss.
Är svensk demokrati hotad? I debatten hävdas det med jämna mellanrum att detta inte är en fråga som alls bör lyftas. Resonemanget kryddas gärna med en hänvisning till den sedelärande skrönan om pojken som ropade ”vargen kommer!” lite för ofta.
Nu senast gällde det Sverigedemokraternas Richard Jomshof som anklagade Aftonbladets politiske redaktör, Anders Lindberg, för att vara en landsförrädare, en Quisling. Utgör det ett hot mot demokratin? Eller är det bara politisk propaganda att hävda det? Kanske ett sätt att söka uppmärksamhet?
Eftersom detta inte är en politisk fråga vilken som helst utan rör själva det politiska systemet som sådant, är det av stor betydelse att vi förmår diskutera den på ett seriöst sätt. Det kräver att man tar hänsyn till den omfattande forskningen om samtidens hot mot demokratin. Här duger det inte att skjuta från höften.
Man bör också hålla i minnet att det handlar om att göra en komplex riskbedömning. Det innebär att man behöver uppskatta åt vilket håll utvecklingen går och hur sannolikt ett värsta-scenario är, vilket kräver empirisk evidens. Men riskbedömningen beror också av hur pass illa man anser ett värsta-scenario vore. Det senare är ytterst en värdefråga, inte en faktafråga.
När demokratier går under i samtiden är slutpunkten normalt inte en klassisk diktatur utan vad statsvetare kallar en elektoral autokrati. Det är den modell som etablerades i Ungern under Orbán – ett system där regelbundna val fortsatt hålles, men där valdemokratins grundläggande politiska fri- och rättigheter är starkt kringskurna, däribland mediefriheten, den akademiska friheten och den konstnärliga friheten.
Man får anta att de som deltar i debatten delar uppfattningen att om Sverige skulle bli en elektoral autokrati vore detta ett mycket negativt resultat. Att ledande företrädare för Sverigedemokraterna länge hyllade det ungerska systemet ger vid handen att de sannolikt gör en annan bedömning. Denna grundläggande skillnad i värderingar hos Sveriges näst största parti utgör i sig en riskfaktor för svensk demokrati.
Sedan Orbán förlorade makten i våras hävdar en del debattörer att det visar att det kanske inte var så illa ställt med demokratin i Ungern trots allt. Det gick ju att rösta bort autokratin! Resonemanget bygger på okunskap. Det har visat sig vara mycket svårt att bygga upp det som rivits ned, där Polen utgör ett talande exempel, och forskning visar att även korta perioder av autokratisering tenderar att föra med sig långvariga skador på demokratin.
Eftersom det handlar om en riskbedömning är det också otillräckligt att hänvisa till att svensk demokrati hör till de mest välfungerande i världen. Att en demokrati står stark innebär att utgångsläget är gott. Hur vi förvaltar detta goda utgångsläge beror på hur vi förhåller oss till de faktorer som driver på demokratins tillbakagång internationellt. Framför allt gäller det att förstå den roll som högernationalistisk populism spelar i utvecklingen.
Sedan 2000-talets början har det skett en förskjutning i den politiska debatten från de klassiska sakpolitiska frågorna, skatter och välfärd, till kulturkrigsfrågor: dit hör frågor om mångkultur, identitet, genus, globalisering och migration. Utvecklingen har gått steg i steg med framväxten av en ny informationsomgivning. Enligt statsvetare har kulturkriget orsakat stora förflyttningar av väljarna och varit avgörande för att populistiska partier vuxit sig starka. Detta, i sin tur, har medfört att de traditionella partierna fått svårare att bilda majoriteter och att de röda linjer som funnits mot högerradikala partier sedan andra världskriget har börjat luckras upp. När det sker är demokratin i fara.
Populistiska rörelser kan vitalisera demokratin genom att fånga upp väljare med lågt förtroende för demokratins institutioner och genom att lyfta upp nya frågor på den politiska agendan. Samtidigt visar forskning att när populister får makten försvagas demokratin längs alla dimensioner. Det gäller både högerpopulism och vänsterpopulism, som i Venezuela, men i samtiden är det högernationalistisk populism som driver på demokratins tillbakagång.
Varför är populismen så demokratiskadlig? Det har att göra med det centrala idéinnehållet, framför allt med antipluralismen. Populister talar gärna om folkviljan som något enhetligt – ett folk, en vilja. Den liberala demokratins myller av åsikter och sätt att leva ska ersättas med en specifik uppsättning värderingar och de politiska meningsmotståndarna beskrivs som nationens fiender som störtat landet i fördärvet.
När det gäller högerpopulismen får berättelsen en främlingsfientlig dimension. Tanken är att det föreligger en grundläggande konflikt mellan det sanna folket och en liberal elit. Denna elit bryr sig mer om invandrare och mångkultur än det egna landets kultur, är mer lojala med internationella organisationer som FN och EU än med nationen. Genom att släppa in dem (folkgrupp av något slag) har de medvetet agerat för att försvaga den egna nationen och förstöra vad hårt arbetande människor byggt upp – de är folkförrädare. Det främmande ska ut, förrädarna straffas.
Talet om folkförrädare är därför inte vilken förolämpning som helst utan utgör en central idé i den högernationalistiska populismens övergripande berättelse. Det går inte att förstå Jomshofs uttalande om man inte tar hänsyn till detta. Det är också karaktäristiskt att den utpekade är en journalist. Den elit högerpopulister vänder sig mot är inte den ekonomiska eliten (den brukar man snarare liera sig med), utan den intellektuella – journalister, forskare, konstnärer och traditionella politiker.
Det högernationalistiska idéinnehållet ligger nära den klassiska fascismen. Den avgörande skillnaden mellan högernationalistisk populism och fascism, enligt experter, är synen på det politiska våldet. Medan fascister använder statens våldskapital för att förstärka sin makt styr populister via valsedeln. Men berättelsen om en elit som förrått folket gör att våldet ligger i tangentens riktning och det är välbelagt att högerpopulismen bereder vägen för högerextremismen, en närliggande ideologi som inte skyr våldet som medel.
Det är mot bakgrund av detta som vi måste bedöma olika politiska utspel och händelser i Sverige. Det är också viktigt att försöka få syn på helheten. Vad sker och med vilken regelbundenhet?
Experter har listat ett antal saker ett antal saker vi bör vara uppmärksamma på, däribland: Förekommer angrepp på utsatta grupper? Görs försök att politisera domstolarna? Att öka den politiska styrningen över myndigheter? Upprätthålls allas likhet inför lagen? Finns det tecken på att den verkställande makten (i Sverige regeringsmakten) stärks? Görs försök att underminera oppositionen, till exempel ekonomiskt? Förekommer stor spridning av desinformation? Utsätts demokratins nyckelaktörer – journalister och politiker – för hat och hot? Förekommer försök att försvaga civilsamhället?
Vargen kommer – kanske. Den som tycker att det vore en oönskad utgång gör klokt i att förhålla sig till den samlade kunskapen i frågan och agera därefter. Ett särskilt ansvar vilar på politiker och opinionsbildare. Avslutningsvis kan jag försäkra alla att den som varnar för att demokratin är hotad visserligen får uppmärksamhet men mestadels av ett oönskat slag. Så ser det ut i alla länder där högernationalistisk populism är på frammarsch.