Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Begreppet ”whale fall” betecknar döda valars fall mot havsbottnen. Ofta sjunker de ungefär fyra kilometer, men ibland uppemot sju kilometer ner i oceanmörkret. ”På de ruttnande kadavren har forskarna hittat ett myller av liv – bland annat kräftdjur, sjögurkor, musslor, benätande maskar och ormstjärnor” stod det häromveckan i tidningen. Jag tänkte på allt detta när jag i gryningen låg uppkrupen i min älskares knä, han vaggade mig mjukt och smekte mig ner i njutningens gåtfulla djuphavsgrav. Valkyrkogården i Diamantina fracture zone i sydöstra Indiska oceanen är den största som hittills har upptäckts och vissa av skelettfynden är mer än fem miljoner år gamla. ”Samtidigt gör det djupa havets själva natur att de här platserna är exceptionellt svåra för forskare att lokalisera.”
Nu, så här i skymningen vid skrivbordet, bläddrar jag bland marginalanteckningar och understrykningar i mitt exemplar av Marguerite Duras ”Vardagens ting”. Jag letar efter en passage om Atlantmannen, men fastnar i stället i grubbel över ett annat blyertsmarkerat stycke. Stycket handlar om skrivande och om det som Duras kallar livssömnen: ”Känslan att den del som inte skriver somnar ibland, överlämnar sig helt och flyter ut i det vulgära som blir boken.” På ett annat ställe i ”Vardagens ting” berättar författarinnan att hon aldrig kunnat tänka sig sexualitet utan intelligens och intelligens utan ett slags inre frånvaro. Min erfarenhet säger mig att hon har rätt, men det finns förstås olika sorters intelligens. Till skillnad från min älskare som är en analytiskt sinnad Tvilling, är jag född i Kräftans känslostyrda tecken, som tillsammans med Skorpionen och Fiskarna styrs av vattnets element.