I filmen ”American fiction” (2023) tröttnar en svart litteraturprofessor på att hans romaner om grekisk mytologi inte säljer – och skriver gettoromanen ”Fuck” under påhittat fängelsekundsalias. ”American fiction” är baserad på boken ”Erasure” (2001), en av många amerikanska romaner om hur minoriteter sitter fast i förväntningar om autenticitet. Där ens identitet inte kan bygga på annat än berättelser om utsatthet och lidande. Gärna triumfatoriska sådana, om hur man mot alla odds ändå blir bäst.
Att genren svämmar över av böcker förvånar inte. Men frågan är om den som hade försökt sälja in en roman om fallet Jason Arday, den vid 41 års ålder tragiskt avlidne tidigare Cambridgeprofessorn i sociologi, inte hade fått höra att manuset var i överkant.
En man som tillbringade hela sin barndom på en specialskola eftersom hans autism gjorde att han inte började tala förrän vid 11 och läsa vid 18 års ålder. (Arday led även av, i tur och ordning, epilepsi, helkroppsförlamning, testikelcancer och en hjärntumör). Som ändå lyckades ta en doktorsexamen vid 30 års ålder – och klättra till den akademiska världens absoluta topp. Han hade även sprungit 30 maratonlopp på 35 dagar? För välgörenhet, till vilken han drog in miljontals pund.
Trots skrala belägg hamnade dessa bedrifter, tillsammans med några ytterligare, på det CV som Cambridge-universitetet framhöll när Arday i stenhård konkurrens fått en av världens mest eftertraktade sociologiprofessurer inriktad på mångfaldsfrågor år 2023.
Arday var uppenbart underkvalificerad för tjänsten. Han hade publicerat blygsamt och hoppat mellan universitet så frekvent att han inte hunnit handleda en enda doktorand en hel utbildning. Cambridge anställde honom ändå, vilket gjorde Arday till universitetets yngste svarta professor i ett läge där skolan var pressad att öka mångfalden.
Eftersom jag bara året tidigare hade läst en artikel av Arday var jag själv förvånad. Hans text utifrån mordet på Stephen Lawrence om 90-talets supergenomtröskade institutionella rasism (”Cool Britannia and Multi-Ethnic Britain: Uncorking the Champagne Supernova”, Routledge, 2020) imponerade föga. Vad missade jag?
Cambridge presenterade i stället Arday under en pressturné värdig en rockstjärna. Han fick en plattform vid ett av världens elituniversitet medan de fick en symbol för att de Agerade För Mångfald.
Och kritikerna fick en ny måltavla.
Länge framställdes kritiken av Arday som att den kort och gott handlade om rasism. Men att rasister kastade sig över fallet Arday är inte det anmärkningsvärda här – att attackera offentliga svarta personer är vad rasister gör. Vad som är anmärkningsvärt är hur medier, toppuniversitet och progressiva kulturkrigare valde att titta bort eller angripa dem som försökte ifrågasätta Ardays påstådda meriter och kritisera hans forskning på sakliga grunder.
När Times Higher Education, en ansedd publikation i den akademiska världen, ställde frågor om omfattande plagiat, anlitade Arday en känd advokatbyrå specialiserad på ärekränkning och artikeln drogs tillbaka. Journalisten polisanmäldes för trakasserier. Även forskare anmäldes på samma grunder för rasism.
Mycket återstår att se i fallet Arday. Men av allt att döma så var det ett fuskbygge som rasade samman när systematiskt plagiat – av unga doktorander dessutom – avslöjades härom månaden.
Det som hände i Cambridge, och det som gjorde Ardays fall särdeles brutalt, var en toxisk förening av två negativa samtidstendenser: Det ena är det identitetspolitiska områdets fokus på ”berättelsen”, där lidande och utsatthet för rasism är centrala och viktigare än meritokrati. Ardays artikel om 90-talets England utgår till exempel från en ”autoetnografisk” metod där personliga erfarenheter av rasism styr, vilket gör resultatet svårmätbart.
Det andra är universitetsvärldens stjärnfixering. För Cambridge var Ardays berättelse så tilltalande att den inte bara övertrumfade hans bristande meriter, utan enligt New York Times även två seniora svarta kvinnliga akademier (15/8).
Det var givet att saken skulle resultera i ett massivt drev. Arday borde sannolikt aldrig ha tilldelats professuren och förtjänade hård kritik när alla oegentligheter kom i dagen. Hans berättelse skapade orimligt hopp kring svåra fall av autism och hans plagiat har uppenbara offer. Och eftersom svarta akademikers minsta stavelse hädanefter kommer granskas under lupp så kommer det att bli fler.
Som sociologiprofessorn Paul Gilroy, en av få svarta engelska akademiker som före Ardays död talade öppet om fallet, sa: ”De tanklösa kulturkrigare som har stöttat [Arday] villkorslöst bär tillsammans med hans rasistiska kritiker ansvaret för att ha försvårat livet för svarta akademiker och dragit den brittiska högskoleutbildningen ännu djupare ner i träsket.” (8/8 The Guardian).
När Arday valde att lämna sin professur den 5 augusti var det för sent att stoppa en perfekt storm. Brittisk press svämmade över. Analyssidan Newscord visar hur antalet publicerade artiklar ökade efter hans avgång (14/8). The Times har i skrivande stund publicerat 44 artiklar om Arday. Då är det inte längre fråga om en ”granskning”, utan om ett byte man satt tänderna i.
Då har jag inte nämnt sociala medier.
Störst ansvar ligger på Cambridge som satsade på en mot-alla-odds-biografi i stället för meritokrati och red hårt på den vågen. Kolla vad vi har! Nu kan ni inte gnälla om bristande mångfald längre!
Men att människan mitt i detta blev så ointressant, att ingen förmådde stoppa drevet och dra i handbromsen ens när en uppenbart hårt psykiskt åtgången Arday bönade och bad om det? Det visar än en gång att institutioner vi betraktar som den liberala demokratins hörnstenar i skarpt läge saknar mekanismer som upprätthåller en nödvändig humanism.
Jason Ardays saga var osannolik och dömd att krascha. Han borde inte ha varit det.