Marcus Olsson är regissör, aktuell med Netflixfilmen ”Den svenska länken” samt humorföreställningen ”Krismöte” som har premiär på Babel den 7 oktober.
Jag är 54 år och står utanför eventlokalen Summerhall i Edinburgh en lördagskväll och blir inte insläppt.
Kön framför mig består av folk i tjugoårsåldern och alla har biljett. Jag har en teori om att man brukar kunna prata sig in, en teori jag skaffade mig någon gång på nittiotalet och aldrig har uppdaterat. Den unga dörrvakten räknar in de sista och tittar på mig utan att säga något. Jag är uppenbarligen ”cringe”. Så jag går därifrån och köper en kebab.
Det har ändå varit min bästa dag på teaterfestivalen Edinburgh Fringe. Eller kalla den festival om du vill. Det finns ingen som bestämmer. Bara ett datumintervall, i år 7–31 augusti, och sedan får den som vill ropa ut att här spelar vi. Vill du spela på Summerhall söker du hos Summerhall. Ingen jury sitter någonstans och funderar över helheten.
Jag har sett fem föreställningar sedan lunch. 60 minuter styck, runt 150 kronor per biljett, och när den tredje visade sig vara outhärdlig efter tjugo minuter reste jag mig och gick.
Inget av det här är möjligt med teatern i Sverige idag.
På Malmö stadsteater 1985 var ”La cage aux folles” med Jan Malmsjö slutsåld med 15 000 personer på väntelista. Nio år senare delades institutionen upp, den dramatiska ensemblen flyttade till Hipp, och Staffan Valdemar Holm invigde den nya scenen med Kleists ”Schroffenstein”. Delar av Malmöpubliken blev rasande. De hade väntat sig att nöjespalatset skulle ge dem revy igen men fick en tysk tragedi.
Jag var i tjugoårsåldern, såg uppsättningen, och tyckte det var coolt att Holm inte brydde sig. Men här kommer bekännelsen: jag fattade ingenting.
Holm var ung och gjorde saker som gick högt över våra huvuden. De äldres upprördhet gjorde honom cool i våra ögon. Alltså låtsades vi förstå. Vi satt i mörkret och nickade åt något vi inte begrep. Det var kejsarens nya kläder, och vi var hovet.
I våras blossade diskussionen upp igen. Jonas Gardell skrev i Expressen om en teater utan genomtänkta pjäsmanus, om scener som mest är skisser. Studenter vid Teaterhögskolan i Malmö gick ut i radion och sa att det blivit enformigt på scenerna. Alla har diskuterat vad som spelas. Ingen har diskuterat vad som begärs av den som ska titta.
För det är där det sitter. Riksteatern frågade svenskarna i år: 51 procent har sett scenkonst det senaste året, ner från 63 procent 2024. Två av tre vill se mer än de gör.
Viljan finns alltså. Det är tillställningen vi inte orkar med. Boka tre veckor i förväg, minst 450 kronor, halv sju, jackan i garderoben, två och en halv timme med paus, och gå inte därifrån även om det är dåligt. Det är inte en del av kvällen. Det är kvällen.
En torsdag på Fringe glömmer jag plånboken och missar ”Flamenc oh!”. På fredagen ser jag en engelsk pjäs som är så lik svensk sommarteater att jag somnar rakt av. På lördagen ser jag ”Macbeth and bluegrass”, sex tjugoåringar med gitarrer och en kvinnlig Macbeth.
Jag ser en förnedrande frågesport som får tonåringarna omkring mig att skratta så de kiknar. Jag och en recensent sitter stilla bredvid varandra som två fossiler.
I ”Evita too” kommer två nakna tjejer in på rullskridskor och de är riktigt dåliga på rullskridskor. I ”Fuccbois” spelas pojkbandet Fuccbois av kvinnor, och alla de där trötta skämten som borde ha varit döda blir plötsligt knivvassa igen.
En kväll tipsar en amerikan med banjo om en svensk med trombon. Va, tänker jag, är Nisse Landgren också här? Nej, det är Elias Faingersh, utbildad på Musikhögskolan i Malmö.
På Summerhalls stora scen ser jag sedan en pjäs som heter ”The plot”. Sophie Kean och Abby McCann spelar två av männen bakom krutkonspirationen 1605. Att den konspirationen är för britter vad mordet på Gustav III är för oss visste jag inte. Jag följer med en producent jag mött i en kö och går in utan att ha läst en rad. Jag förstår ungefär hälften. Men Sophie Kean är extraordinär. De kunde ha spelat på bulgariska. Jag hade suttit kvar lika fascinerad.
Skillnaden mot Hipp 1994 var inte att jag förstod mer. Skillnaden var att ingen bad mig låtsas. Publiken bedömde förstås pjäsen. Men ingen bedömde mig.
Institutionsteatern får sina viktigaste pengar från stat, region och kommun. Uppdraget formuleras av en politisk nämnd och innehåller allt möjligt som ska kunna redovisas i siffror. En teaterchef sitter klämd mellan mål som drar åt olika håll. De har min fulla sympati.
Det är dock inte teaterchefen du möter i mörkret. Det är föreställningen, som har satts ihop av en regissör. Regissören kommer utifrån och ska äntligen få göra sin pjäs och sätta sitt avtryck, för att sen åka vidare. Hon ser aldrig den publiken igen. Hon är borta långt innan konsekvenserna visar sig. Och när hon står där, vem tänker hon på? Kritikerna? Kollegorna? Nästa jobb?
Detta ska inte förväxlas med att publiken skulle ha rätt. ”Kleist” på Hipp var ett riktigt beslut även den kväll då halva salongen ville ha revy, och en teater som bara ger folk det de redan gillar är inte värd sina anslag. Rätten att gå emot sin publik är en del av poängen.
Men den rätten har vi bakat ihop med tröskeln. Som om drygt 450 kronor, halv sju och en garderobskö vore en del av den konstnärliga integriteten. I Edinburgh gör 4 000 föreställningar precis vad de vill, för 150 kronor för en timme, och du får gå när du vill.
På samma scen som ”La cage aux folles”, satte Ingmar Bergman trettio år tidigare upp ”Peer Gynt” med Max von Sydow. 90 medverkande. Fem timmar. Eftervärlden räknar den som en av höjdpunkterna i svensk teaterhistoria. Men en av de yngre i ensemblen har berättat om sin entré tio minuter i tolv, och om suckarna som mötte honom i salongen: ”Nu kommer det en jävel till”.
Jag klandrar ingen. Jag satt ju själv på Hipp och nickade åt saker jag inte förstod, och tyckte att det var mitt eget fel.
Men jag står på skåningens sida. Om Sophie Kean hade haft en dålig kväll hade jag nog rest mig och gått. Det är den risken som gör teater till teater. Ingenting är inspelat, ingenting är säkert, och därför kan det bli magiskt. Men det förutsätter en publik som trivs i rummet. Och den som satt och suckade tio minuter i tolv trivdes inte.