När Katharina Malm var på ortopedtekniska mottagningen i Lund med sin 30-åriga dotter Matilda förra måndagen hände något totalt oväntat. Inspringandes kom en kvinna som skrek rakt ut och det var tydligt att hon hade väldigt ont.
Snabbt förstod Katharina att kvinnan hade krystvärkar och var på väg att föda barn.
– Jag minns att jag parkerade bilen klockan 14.40. När gossen kom ut frågade jag pappan vad klockan var. Han sa ”tretton minuter över tre”, så allt gick väldigt fort, berättar Katharina tre dygn efter den omtumlande upplevelsen.
Men vi tar det från början.
Katharina Malm var av en ren tillfällighet på mottagningen på sjukhuset i Lund tillsammans med sin multihandikappade dotter, som hon i alla år vårdat. Hon hade åkt till Lund i hopp om att få hjälp med dotterns korsett. Det fick hon – men hon fick också förlösa ett barn.
– Jag agerade direkt när jag insåg vad som hände, och sprang fram till luckan, sa till personalen att ringa ambulans, frågade efter handskar och handdukar, och sa till kvinnan: ”Jag ska försöka hjälpa dig så gott jag kan”. Sedan berättade jag att jag själv fött fyra barn.
– Mannen, som var jätteskärrad, berättade att han hade ringt akuten och att de där hade sagt: ”Bara parkera på första bästa plats och gå in i vilken dörr som helst så får ni hjälp.”
Då hade de gjort just så och klivit in på just ortopedtekniska mottagningen där Katharina och Mathilda befann sig.
– Jag sa till Mathilda: ”Mamma måste hjälpa till, hon ska få en bebis.” Och hon satt faktiskt lugnt och bara tittade, precis bredvid kvinnans huvud. Till mannen sa jag att stå så att ingen kom in och såg hans fru. När jag lyfte på hennes kjol såg jag att huvudet var på väg, säger Katharina.
Jag sa till Mathilda: ”Mamma måste hjälpa till, hon ska få en bebis
Hon kände försiktigt runt barnets huvud för att vara säker på att navelsträngen inte låg runt barnets hals. Sedan kom ena axeln och snabbt därefter den andra.
Katharina berättar att barnet först inte gav något ljud ifrån sig, så hon höll honom upp och ner och masserade honom på bröstet. Då plötsligt kom skriket.
– När pappan hade sagt tiden sade jag: ”Grattis till en fin gosse!” Då log han och sade: ”Tack! Tack!”
Kort efter födseln på golvet i väntrummet kom ambulanspersonalen och tog med sig mamman och barnet till kvinnokliniken, som ligger ett stenkast bort.
– Det var som en film, de bara försvann iväg. Men det var en väldigt fin liten pojke, som såg ut att må bra.
Jag agerade av medmänsklighet, för att jag hade önskat att någon annan hade gjort samma sak om jag var i kvinnans situation.
Det enda Katharina vet om familjen är att mamman hade gått en vecka över tiden, att det var hennes andra barn och att de kom körande från Kristianstad.
Hur kunde du hantera en förlossning på ett så lugnt och metodiskt sätt?
– Mathilda älskar att se förlossningsfilmer, så jag har också sett mängder. Jag agerade av medmänsklighet, för jag hade önskat att någon annan gjort samma sak om jag varit i kvinnans situation. Men jag gjorde nog mycket instinktivt utifrån det jag vet och har sett på alla filmer, förklarar Katharina.
I grunden har hon en undersköterskeutbildning, har arbetat som mentalskötare och inte minst vårdat och tagit hand om Mathilda i 30 år. Dottern har Leighs syndrom, som kortfattat gör henne muskelsvag.
Hon behöver dygnet runt-vård, sondmatas och de akuta situationerna har varit åtskilliga under åren. För tre månader sedan drabbades dottern av en blodpropp i hjärnan.
Dessutom drabbades maken, SMK Hörbys rallyprofil Ted Malm, av cancer för sju år sedan. Nu har han även en MS-diagnos att tampas med.
– Vi har en svart humor i familjen när det är jobbigt, men vad kan vi göra? Med Mathilda är det akutsjukvård hela tiden. Att hon fortfarande lever är galet, men hon är världens gladaste och en kämpe, vi är väldigt tajta.
Katharina berättar att dottern mentalt är som en femåring. Trots alla hennes problem och fysiska begränsningar är Mathilda en riktig glädjespridare med humor – och ett ohämmat intresse för förlossningar.
– Som hon har frågat om bebisen! Flera gånger om dagen, berättar Katharina, och leendet hörs genom telefonen.
– Jag får rysningar när jag tänker på det. Det är minst sagt upplyftande att få vara med och föda fram ett barn. Och det har gett ny kraft i att Mathilda också fick vara med om detta.
Frågorna om vad som hänt familjen är många, men hon konstaterar åter att pojken såg ut att må bra när hon höll honom i sina händer.
– Det hade klart varit härligt att få veta att allt gått bra. Men jag vet ju själv hur det är när man fött barn, familjen är väl i sin lilla bubbla fortfarande.