Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
REPLIK | AFGHANISTAN
Företrädare för Svenska Afghanistankommittén (SAK) och flera tidigare politiker och ambassadörer argumenterar i en debattartikel (15/8) i SvD att Sverige måste föra dialog med makthavarna i Kabul. Deras huvudargumentet är att ”talibanerna kontrollerar Afghanistan och kommer att göra det under överskådlig tid”.
Det är just av denna anledning som varje form av kontakt med talibanregimen måste förenas med tydliga och bindande villkor.
Jag förstår den pragmatiska utgångspunkten i artikeln. Att vända ryggen till en hel befolkning i en av världens svåraste humanitära kriser är inget alternativ. Men debattörerna bortser en avgörande realitet: talibanerna har inte backat en millimeter i sina systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter – framför allt kvinnors rättigheter.
Sedan maktövertagandet den 15 augusti 2021 har regimen steg för steg raderat kvinnor ur det offentliga rummet och berövat dem rätten till utbildning, arbete och rörelsefrihet.
Att inleda samtal utan tydliga krav sänder en direkt farlig signal till en förtryckande regim. Det riskerar att ge talibanerna den internationella legitimitet de eftersträvar – helt gratis – utan en enda eftergift från islamisterna i Kabul.
Erfarenheten från de senaste fem åren visar tydligt att talibanerna inte mjuknar av villkorslösa kontakter och inbjudningar till politiska forum; exempelvis Doha-processen för Afghanistan. Utan krav och konsekvenser finns det inget incitament för regimen att ändra sin politik och överge rådande könsapartheid.
En villkorad dialog handlar inte om att isolera det afghanska folket eller stoppa det humanitära stödet. Precis som debattörerna förespråkar jag fortsatt utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd till Afghanistan. Sverige och omvärlden kan och bör fortsätta kanalisera hjälp direkt till befolkningen via oberoende FN-organ och lokala gräsrotsorganisationer på plats. Men att bygga upp relationer eller föra politiska samtal med en islamistisk regim som systematiskt förtrycker afghanerna måste kosta regimen politisk och diplomatisk prestige. Annars kommer de aldrig att ändra sina dogmatiska och kvinnofientliga lagar och regler.
Vi ska också komma ihåg att talibanerna inte har tiden på sin sida – till skillnad från under deras krig mot väst. Regimen kommer antingen att tvingas vika sig eller förbli en internationell paria tills interna maktstrider avgör dess framtid.
Debattörerna uttrycker oro för att ”regeringen överger afghanerna” eftersom regeringen inte för samtal med de styrande i Kabul. Men att sätta sig vid förhandlingsbordet utan att kräva att halva befolkningens grundläggande friheter respekteras – det är det verkliga sveket.
Det var olyckligt att EU och Sverige bjöd in talibanerna till Bryssel den 23 juni i år. Det villkorslösa mötet, liksom tidigare möten, innebar en propagandaseger för islamisterna som i dessa dagar firar fem år vid makten.
Därför bör en politik för Afghanistan varken legitimera talibanstyret eller styras av migrations- och återvändandepolitik. Den ska vara principfast och utgå från våra värderingar: varje diplomatiskt samtal med talibanerna måste vara starkt villkorat. Talibanregimen måste bland annat häva förbudet mot kvinnors utbildning, arbete och rörelsefrihet för att en meningsfull dialog överhuvudtaget ska kunna föras med regimen.
Slutligen uppmanar afghanerna i landet och diasporan i Sverige att det internationella samfundet inte överger dem på nytt genom att legitimera deras förtryckare.
Alexander Abozar
statsvetare och socialdemokrat med rötter i Afghanistan.
Läs även