Den intentionen måste tas på allvar.
KOLUMNEN. Oscar Jonsson är doktor i rysk krigföring och fristående kolumnist på Dagens Nyheters ledarsida.
Den intentionen måste tas på allvar.
KOLUMNEN. Oscar Jonsson är doktor i rysk krigföring och fristående kolumnist på Dagens Nyheters ledarsida.
De ryska strategerna har ansvar för att hitta lösningar på problemen i Ukraina och för att förbereda för ett framtida potentiellt krig med Nato. Hur den ryska militärstrategin utvecklas är avgörande för att Europa ska kunna försvara sig mot rätt hot. Gör vi fel går miljarder i investeringar till suboptimala system.
Det finns tre tydliga riktningar för rysk framtida militärstrategi: kvantitet, gradvisa offensiver och precisionsbekämpning. Redan hösten 2022 beslutade den ryska ledningen att utöka de väpnade styrkorna från 1 miljon till 1,5 miljoner man. De skulle sätta upp 14 nya divisioner (Europa har en handfull kompletta divisioner). Redan då hade man landat i att det var kvantiteten som var nyckeln till framgång. Detta beslut fattades innan drönare eller skyttevärn hade dykt upp över hela fronten.
Ryssland har under hela kriget haft ett betydande kvantitativt övertag över Ukraina. Kvantiteten – från 120 000 man i krigets inledning till 700 000 man i dag – har dock inte omsatts till politisk vinst. Snarare har större numerär – mer massa – lett till sämre förmåga att nyttja den. Ukraina har också anpassat sin strategi för att neutralisera massans fördelar.
Detta har lett till den andra riktningen med gradvisa offensiver. Det är så ställföreträdande generalstabschefen Vasilij Trusjins beskriver kriget i Ukraina. Ökningen av sensorer som är integrerade med billiga verkanssystem upphäver massans fördelar. Det är praktiskt omöjligt att koncentrera trupp och överraska motståndaren, vilket utgör manöverkrigföringens fundament (som också Sverige förlitar sig på). Ryssland har därför frångått etablerade doktriner och förlitar sig på ”praktisk operationskonst” med gradvisa offensiver och infiltration med småskaliga förband. Fördelen för Ryssland är att man kan hålla ett konstant tryck längs hela fronten. Nackdelen är att det leder till förluster av över 30 000 man i månaden, och inte ger hopp om några större genombrott.
Den tredje riktningen är generalstabens föredragna utveckling: precisionsbekämpningen. Sedan Gulfkriget 1991 har ryska strateger fruktat, och aspirerat mot, de förmågor som gjorde att USA och dess partners vann: långräckviddig bekämpning och informationsövertag. Västerländsk high-tech i stället för sovjetisk massa.
På strategisk nivå vill man kunna strida på ungefär samma sätt som USA och Israel i operationen Epic Fury. I ett högt tempo slog de ut stora delar av Irans militära förmåga med få förluster. Medan den politiska strategin är mindre imponerande, var de militära operationerna precis så förödande som Ryssland föreställt sig hotet från Nato.
På operativ nivå ser man precisionsbekämpning som ett sätt att bryta det positionella dödläget i Ukraina. Strategerna tänker att mer och bättre precisionsbekämpning kan slå ut motståndarens försvar, ledning och logistik på djupet och, i längden, och återupprätta förutsättningarna för manöverkrigföring.
När försvarsminister Andrej Belousov pratar om Rysslands nya rustningsprogram (GPV 2027-2036) säger han att hälften av pengarna kommer att gå till förmågor inom nya vapentyper, rymd, ledning, telekrig och obemannade system i alla domäner. Noterbart är att han inte nämner stridsvagnar, fregatter eller stridsflyg.
Trots en tydlig aspiration kvarstår det många problem. Ryssland saknar inte robotar eller plattformar att skjuta dem från. Man saknar förmågan att knyta ihop hela verkanskedjan och få det tempo och den precision som västländerna har. Ryssland har haft stora problem med lednings- och lägesbild, och verkansbedömning.
Detta gäller i synnerhet de ryska luft- och rymdstyrkorna, VKS. De är skapta för att stötta en markcentrerad strategi, snarare än för komplexa luftoperationer. VKS har visserligen fått många nya stridsflygplan, men brister noterbart när det gäller spanings- och ledningsflygplan som behövs för att nå visionen om precisionsbekämpning.
Därför har den ryska bombkampanjen rört sig i motsatt riktning mot den amerikansk-israeliska. USA och Israel började med de dyraste robotarna med lång räckvidd för att få luftherravälde och övergick sedan till billigare bomber. Ryssland har bara blivit mer beroende av långräckviddig bekämpning och har inte lyckats slå ut det ukrainska luftförsvaret.
Medan problemen kvarstår bör den ryska ambitionen tas på allvar. Precisionsbekämpningen blir en alltmer framträdande del av rysk praktik. Bombkampanjen mot Ukraina är deras främsta hopp om en snabb vinst i kriget. På operativ nivå har ryska drönarförband gjort noterbara framsteg mot ukrainska drönaroperatörer och deras logistik. Ryssland kan snart matcha Ukrainas framgångar med attacker 20–250 km bakom fronten.
Utomstående betraktare fokuserar oftast på den ryska ambitionen att bygga kvantitet och på dess gradvisa offensiver i Ukraina. Dock ser de ryska militärstrategerna precisionsbekämpning som det viktigaste i nästa krig. För att möta detta krävs i synnerhet de förmågor som Ukraina fokuserar på nu: luftvärn och egen precisionsbekämpning. Om vi inte bygger det i rätt skala riskerar vi att stå oförberedda på var rysk förmåga är imorgon.