Linn Svahn behöver nästan påminna sig själv om hur strulig den förra säsongen faktiskt var där hon slagit sig ner i skuggan intill en av de röda små stugorna i Torsby.
När Sportbladet frågar om hon känner av hjärnskakningen skakar hon lugnt på huvudet.
– Det är som att jag glömmer bort att den var.
Kontrasten mot då är stor.
– Det har varit en jättebra sommar. Det är nog min bästa någonsin.
”Halvdåligt väldigt länge”
Hjärnskakningen påverkade Svahn under en lång period. Inte bara som skidåkare.
– Det känns som att det kanske är så att det är väldigt dåligt en kort period. Sen är det halvdåligt väldigt länge och sen glömmer man bort det. Och det var ju halvdåligt ganska länge för mig.
Just en huvudskada skiljer hon från de skadeproblem hon haft tidigare.
– En skadad axel är mer specifikt i träning, men huvudet påverkar det övriga livet också. Det är väldigt skönt att just den delen är borta.
Den här sommaren har Svahn i stället kunnat träna med kontinuitet – och marginal.
– Det känns som att jag tränar mer och vilar mer. Det är en ganska bra kombination.
Mästerskapen har blivit förstörda
För Svahn är det ingen liten sak att kunna gå in i en mästerskapssäsong med en hel kropp.
Hennes mästerskapshistorik har varit närmast osannolikt strulig.
Inför VM i Oberstdorf 2021 var hon en av de stora guldfavoriterna, men två veckor före mästerskapet kraschade hon i Ulricehamn och skadade axeln.
Svahn tog sig till VM och tävlade skadad – men kraschen fick betydligt större konsekvenser än så. Axeln behövde senare opereras och problemen spolierade även den följande säsongen och OS i Peking.
Fyra år senare såg det äntligen ut som att Svahn skulle få gå in i ett VM med chansen att göra sig själv rättvisa.
Då hände det igen.
På träningspasset dagen före VM-sprinten i Trondheim kraschade Svahn i en nedförsbacke och slog i huvudet.
VM var över innan det hade börjat.
”Orolig över att bli bitter”
Det är mot den bakgrunden som OS-guldet förra vintern betydde så mycket.
Svahn har vunnit mängder av världscuptävlingar och hela tiden varit övertygad om att hon haft kapaciteten för ett individuellt mästerskapsguld.
Men gång på gång hade någonting kommit emellan.
– Jag har alltid trott och tänkt att jag haft nivån att ta det, eftersom jag vunnit så många världscuper. Det är en lättnad att jag gjorde det också.
För någonstans fanns en rädsla för vad som annars skulle hända den dagen karriären var över.
– En del av mig kanske var lite orolig över att jag skulle bli lite bitter om jag inte hade lyckats någon gång.
Att i efterhand se mer av det hon gått miste om än det hon faktiskt åstadkommit. Den risken är borta nu.
Fick motsatt effekt
Men hungern försvann inte med guldet. Vissa idrottare beskriver en tomhet när det stora målet väl är uppnått. Svahn känner tvärtom.
– Många kan prata om att man blir lite loj av det men jag skulle säga att det har varit precis tvärtom för mig.
OS-guldet har gett henne trygghet och nu väntar nästa möjlighet. VM på hemmaplan i Falun.
– Det känns såklart skitkul och är en stor motivation i träningen. Det är en skejtsprint så jag har lagt lite extra krut på skejt och sprint i år.
Sprinten förblir huvudmålet. Trots de starka distansresultaten i slutet av förra vintern vill Svahn inte försöka bli bäst på allt.
– Om man vill kunna allting så blir man halvbra på det. Dit vill jag inte hamna.
Är distansformen tillräckligt bra kan fler VM-lopp ändå bli aktuella.
Då blir det ”sayonara”
Något slut på karriären planerar 26-åringen inte.
– Jag ser det som att jag har i alla fall minst två år kvar av hög nivå.
Något bestämt slutdatum finns inte. Svahn vet däremot vad som kommer avgöra.
– Om jag fortfarande känner varje år när jag börjar där på våren, tidig sommar, att det här vill jag göra för att bli bättre, då har jag nog glöden kvar.
Och när den känslan försvinner? Hon vinklar två fingrar mot pannan och svarar:
– Då är det sayonara.