Sommarens opinionsmätningar har visat att det saknas ett realistiskt regeringsalternativ både till höger och till vänster. I den allra färskaste, SvD:s Demoskopundersökning den 13 augusti, samlar de tre Tidöpartier som klarar riksdagsspärren blott 163 mandat – långt under en majoritet.
En rödgrön regering är i nuläget inte heller särskilt sannolikt. Förvisso får oppositionspartierna S, V, MP och C tillsammans 186 mandat, men Magdalena Andersson vill inte bli den första socialdemokratiska statsministern att regera med det gamla kommunistpartiet – i synnerhet inte efter den senaste tidens avslöjanden om bland annat gruppledarens stöd till en dömd palestinsk terrorist.
Lika lite vill Elisabeth Thand Ringqvist, tidigare VD för näringslivsorganisationen Företagarna, styra tillsammans med Nooshi Dadgostar. Det sa hon så sent som i Sveriges Radios partiledarutfrågning i veckan. Ändå kan Magdalena Andersson inte bli statsminister utan att få med sig både C och V. Eller?
Ebba Busch har de senaste veckorna signalerat att hon kan tänka sig att bli överlöpare efter valet. Så sent som i en intervju i SvD den 12 augusti sa hon: “För mig finns inget annat alternativ än Tidö inför det här valet.”
Inför, ja. Men efter?
När kristdemokraterna i CDU/CSU, liberala FDP och Die Grünen försökte sig på en regeringsbildning i Tyskland efter förbundsdagsvalet 2017 kallades det “Jamaicakoalitionen” efter de respektive partifärgerna. I Sverige kan man i stället tänka sig en rödblågrön “Gambiakoalition”, bestående av S, KD, C och MP.
I Demoskop samlar denna konstellation 189 mandat och skulle därmed kunna bilda en numera sällsynt stark regering. Varför inte med en vårdreform som signaturfråga och Ebba Busch som utrikesminister, som S redan har lockat med? C har redan öppnat för en sådan regering. MP må säga nu att det vore ”svårt”, men Daniel Helldén har redan goda erfarenheter av att regera med KD på kommunal nivå i Stockholm.
Hur löser de Israelfrågan? Kanske som Tidöregeringen, med två olika linjer i utrikespolitiken.
Men kanske försöker Ebba Busch enbart maximera sitt väljarstöd genom att bjuda Magdalena Andersson på glass och positionera KD som ett “välfärdsparti”? Det är säkert som hon säger, att hon föredrar en fortsättning på Tidösamarbetet, med eller utan Liberalerna. Men det är svårt att tro, att hon efter fyra år som vice statsminister och tungt statsråd accepterar att återgå i opposition. Och man kan tänka sig sämre slut på en lång politisk karriär än en volta i Arvfurstens palats, det kan man.
KD:s riksdagsledamöter och väljare skulle inte nödvändigtvis revoltera. Kommunisterna (eller f.d.) i V skulle hållas borta från ministertaburetterna. Dessutom finns inom KD en betydande kristen opinion som har haft svårt för de senaste fyra årens migrationspolitik.
I förlängningen skulle en “Gambiaregering” kunna vara positiv för Sverige genom att lösa upp det blocktänkande som Fredrik Reinfeldt institutionaliserade i svensk politik. Det en gång fräscha talet om “mitt lag” och “mina kompisar” har stelnat till idioti.
Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap, knuten till Försvarshögskolan och Uppsala universitet.