På fredag skulle hon fyllt 37. Nu blev det inte så, och som alltid när en ung person dör, så faller en skugga av kollektiv sorg och skuld över slutet.
Många millennials har i princip vuxit upp med henne. Med rollerna i ”Ally McBeal”, ”Isprinsessan”, ”Bring it on: All or nothing” och ”Scream”-filmerna. Men själv föll jag för Hayden Panettiere som den osårbara cheerleadern Claire i science fiction-serien ”Heroes”. Mest för att hon var den perfekta poppis-tjejen – söt, behaglig, lätt att tycka om. Ett slags ouppnåelig dröm för någon som liksom jag passerat tonåren främst som en mobbad plugghäst.
Efter fyra år lades ”Heroes” ned och efter några till läste jag att hon mådde dåligt. Det var inte oväntat eftersom vi alla har hört berättelsen om barnstjärnor i fritt fall förut. Men i Haydens fall kändes det ändå extra ledsamt. Hon hade ju kunnat bli en Jennifer Lawrence eller en Emma Stone, om omständigheterna varit annorlunda. Talangen fanns ju där.
I en tv-soffa hos Graham Norton 2013 ser jag en rolig och rapp Hayden Panettiere slänga sig mellan dialekter och attityd, långt bort från de high school-pasteller hon förknippades med. Det är samma år som hon sjunger in låten ”Nothing in this world will ever break my heart again” för serien ”Nashville”. Sången river I hjärtat. Särskilt nu när vi vet att hennes hjärta skulle komma att krossas många gånger till.
Så i maj i år släppte hon ”This is me: A reckoning”, en självbiografisk bok om en stjärna som jobbat sen hon var bebis. Som drömt om att ha en mamma som inte också är hennes manager, och som på inspelningarna tidigt lär sig att den största bekräftelsen får hon när hon gråter. Så Hayden triggar tårarna med hjälp av minnen, och med åren tenderar de minnena att bli allt mörkare. Hon utsätts för 00-talets paparazzi-drivna utseendehets, får sitt första ”lyckopiller” av en pr-person som 16-åring, och börjar pendla mellan missbruk av alkohol av tabletter. Karriären kantas av sexuella trakasserier. 2021 dömdes pojkvännen Brian Hickerson för misshandel.
Ett liv så turbulent att hon frivilligt verkar lämna över vårdnaden av den nu 11-åriga dottern till pappan, den ukrainske boxaren Wladimir Klitschko.
Men i sina sista intervjuer från i våras berättar Hayden om trevande försök till återanknytning med dottern. Hon beskriver hur hon med boken vill locka till skratt, få läsarna att känna sig mindre ensamma och visa att det går att överleva även livets svåraste stunder.
Dödsorsaken är visserligen ännu okänd. Men det går liksom inte ihop. Samtidigt som det gör det. Britney Spears, Lindsay Lohan, Jessica Simpson, Amy Winehouse, Demi Lovato är bara varianter på samma tema med mer eller mindre (o)lycklig utgång. Tragedier som har pågått framför våra ögon som om de vore ett normalt pris att betala för framgång. Öden som undermedvetet formar oss.
I ”Heroes” fanns det en återkommande fras om just Hayden Panettieres rollfigur Claire. Det var det mystiska mantrat ”Save the cheerleader, save the world”.
Så märkliga ord en dag som denna. Vi räddade inte cheerleadern. Vi misslyckades och kvar står världen som en lite mörkare plats.