Man ska aldrig lita på en man som lagar mat så vackert som Caspian gör i Khashayar Lykke Naderehvandis nya roman, ”Segrarens natt”. De perfekta solkatterna, den nyslipade kniven, tomater ”fyllda av sig själva” och en hustru i en klänning som är som en förlängning av hennes vackra kropp.
Redan från första sidan anar man att Caspians paradis är byggt på en robust förträngning som håller ihop ett helt liv, ett äktenskap, en världsberömd konstnärskarriär.
Förträngningen hos Caspian antar närmast astronomiska proportioner. Han bytte förnamnet från Farzan till Caspian, efter Kaspiska havet, samma dag han tog studenten, och lämnade sedan efternamnet vid altaret, bokstavligen, genom sitt giftermål med hustrun Valentina. Det är som om hela romanen bygger på skildringen av en mans neuros.
Hur känner man för övrigt igen en neuros när man ser en? Jo, jag skulle säga att den går igenom fem moment, lika pålitliga som ett recept, och ”Segrarens natt” betar av dem ett efter ett.
Först kommer alltså förträngningen. Sedan konfrontationen med den förträngda sanningen: Caspian får ett brev från en advokatbyrå i Malmö, ett arv efter en viss Majid, vars kvarlåtenskap lämnar honom förvirrad. Men på en krog stöter han på en viss Pablo som konfronterar honom med den förträngda sanningen, att Majid var hans son som han aldrig ville veta av, en pojke som blev sin sjuka mors vårdare och som ärvde både Huntingtons sjukdom och Pablos efternamn, eftersom Pablo var den enda far han någonsin hade.
Det är som om hela romanen bygger på skildringen av en mans neuros
Här dyker det tredje viktiga momentet i en neurotikers väg mot tillfrisknande upp – ”reminiscensen”. Caspian drabbas av flashbacks: ett ansikte som liksom packas upp ur ett annat ansikte, en doft av mörkrumsvätska, en hallucinerad middag där Caspian lagar mat åt Majid som vuxen.
Allt detta leder till – ja, ni har gissat rätt – en skuld som växer sig starkare och starkare. Den riktar sig, står det, ”inte mot Valentina, inte mot Pablo, inte ens mot Majid, utan mot allt han har rört vid i livet och förvrängt med sin närvaro”.
För Caspian har även förträngt sin konsts geopolitiska implikationer, framförallt Barelyprojektet där han först räddar en by och sedan, som ”social konst”, tömmer den på invånare tills den blir en spökstad. Det är samma rörelse i offentlig skala som hans övergivande av kvinnor i privat skala.
Efter skulden kommer det sista och viktigaste momentet i en neurotikers väg mot tillfrisknandet – botgörelsen, som jag inte skall avslöja något om, men som pekar mot en intressant konstnärlig riktning.
Khashayar Lykke Naderehvandi har skrivit ett elegant psykologiskt drama som Freud hade älskat. Själv önskar jag att konsten hade fått ta större plats i boken, för den säger så mycket om konstnärernas vilja att rädda världen samtidigt som de ofta omedvetet medverkar till dess undergång. Caspian är ju precis den figur samtiden producerar i stora mängder, mannen vars verk är moraliskt tvivelaktiga men som ändå belönas med precis det förtroende han minst förtjänar.
Barleyprojektet är i praktiken artwashing, filantrokapitalism förklädd till institutionskritik, och det hade varit fascinerande att se Lykke Naderehvandi gräva djupare i just det, hur konstvärlden, likt Valentina, väljer att inte se skulden hos de konstnärer den älskar så länge de levererar rätt sorts berättelse om sig själva.
Själv önskar jag att konsten hade fått ta större plats i boken
”Segrarens natt” är dock betydligt rörigare än vad som framgått såhär långt, ibland lite för rörig enligt min mening. Det råder också en inflation av konfrontationscener i romanen, som i princip säger samma sak med olika röster.
Sist men inte minst finns det en mening jag inte kan sluta störa mig på, “Två år senare ställde han ut på Documenta i Basel.” Documenta ligger i Kassel, det har den gjort sedan 1955, medan Basel har Art Basel, en helt annan mässa med en helt annan logik, och boken nämner faktiskt Art Basel separat några kapitel senare.
Bygger detta på en miss eller en ren och skär provokation mot alltför insatta läsare? Jag misstänker en enkel researchmiss. Men jag unnar mig ändå fantasin att det är en sorts omedveten freudiansk felsägning från författarens sida, att själva konstvärlden, som boken annars skildrar så skarpt som en värld av fasader och förskjutna sanningar, här får representera precis den suddighet den anklagas för.
En värld där detaljerna, som Caspian själv skulle säga, inte spelar någon roll så länge helheten glittrar, och segrarens natt kommer onekligen trots en och annan skönhetsskavank glittra både länge och väl.