Två block står mot varandra inför riksdagsvalet om tre och en halv vecka. Åtminstone är det den bild som ges utåt. I Tidöpartiernas fall stämmer bilden. De får sägas ha blivit rejält sammansvetsade efter fyra år av gemensamt regerande och efter att Liberalerna släppt sitt motstånd mot att ge SD plats i regeringen. Det har möjligen också blivit Tidös akilleshäl. Tanken på SD-ministrar gör en del marginalväljare tveksamma, trots att det i sak är en liten skillnad mot att partiet har tjänstemän på Regeringskansliet som är med och samordnar regeringens politik som nu är fallet.
På den andra sidan är dock bilden av ett block felaktig. Oppositionen behandlas som ett regeringsalternativ trots att det knappast finns ett sådant. Vi kan i stort sett vara säkra på att Centern och Vänsterpartiet inte kommer sitta i samma regering. Bägge partierna har ställt ultimata krav som går på tvärs med varandra. V kommer rösta nej till en regering de inte själva sitter i. C kommer rösta nej till en regering där V ingår.
Den här motsättningen är ingen småsak. C och V är de partier i svensk politik som står längst ifrån varandra i svensk politik. De hör helt enkelt inte hemma i samma lag. Ekonomiskt och ideologiskt är de varandras direkta motpoler. Om Liberalerna tagit stryk av att samarbeta med SD – en tes som kan diskuteras eftersom L:s siffror var lika dåliga redan innan partiet satte ned foten – så kommer C hamna i en liknande situation av att driva igenom V-politik.
Vid rödgrön seger kan vi räkna med en lika utdragen regeringskris som 2018. Centern och Vänsterpartiet kommer att blockera varandras regeringsmedverkan i förhandlingarna. Då återstår egentligen bara två scenerier vid sidan av nyval. Det ena är att Centern och Vänsterpartiet släpper fram en ren S-regering eller S-MP-regering som regerar i minoritet.
Det finns säkert en del socialdemokratiska strateger som drömmer om att S ska kunna styra landet på egen hand på det sättet. Men det som talar emot är att en sådan minoritetsregering får svårt att få igenom sin budget. Socialdemokraterna och Miljöpartiet samlar enligt en sammanvägning av opinionsmätningarna 140 mandat i riksdagen. Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna samlar 157 mandat.
En S-MP-regering skulle med andra ord tvingas regera på en högerbudget i fyra år om den inte har antingen V eller C med på tåget. Att Vänsterpartiet skulle gå med på att släppa fram en S-MP-C-budget är närmast otänkbart. Det var i praktiken vad man gjorde under Januariavtalets dagar och partiet har dragit slutsatsen att man inte kan vara svensk politiks dörrmatta för all framtid.
Frågan är om Centerpartiet har dragit samma slutsats? I Göteborg har Centern passivt låtit de rödgröna styra i fyra år utan att i princip få något annat i utbyte än en ett heltidsarvoderat kommunalråd.
Huruvida Vänsterpartiet ingår i regeringen eller styr den från sidan är faktiskt en bisak. Den viktiga frågan är om Centerpartiet kan släppa fram en S-MP regering som sedan förhandlar budget och andra viktiga frågor med Vänsterpartiet? Man kan ju hoppas att det inte sker, men erfarenheten från Göteborg talar för att det är fullt möjligt. I vilket fall som helst har centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist sällan fått skarpa frågor om det och slingrade sig ur frågan i Ekots utfrågning härom veckan. Hon har inte heller uteslutit att V får inflytande över budgeten. Men väljarna förtjänar att veta det före valet. En röst på Centern vore nämligen mer eller mindre bortkastad om partiet är berett att följa Göteborgsmodellen. Centern borde kunna räkna med en rejäl svekdebatt.
Det andra möjliga scenariot är att Kristdemokraterna räddar Centern från dilemmat genom att gå in i en regeringskonstellation bestående av S, C, MP och KD. Då slipper man Vänsterpartiet. Det vore förstås bättre för Sverige i det läget. Men det är ingen lätt ekvation att få ihop. MP lär inte gå med på att stå utanför regeringen. Så framför allt hänger det på att Miljöpartiet är tillräckligt kompromissvilliga om allt från skogs-, jordbruks-, och gruvpolitik till kärnkraft och att Tidöregeringens reformer bevaras i stort sett intakta. KD skulle vara i position att kunna ställa långtgående krav.
Att Thand Ringqvist öppet förespråkar en sådan lösning är därför inget att förvånas över. Den löser Centerns problem i ett slag. Men Centern kontrollerar inte Kristdemokraternas beslut vid en eventuell valförlust för Tidöpartierna. Ska Centern ha någon trovärdighet i sin hållning måste partiet sätta ned foten och utesluta allt inflytande för Vänsterpartiet över en S-ledd regering. Det räcker inte med att gömma sig bakom fikonlövet att Vänsterpartiet inte ska få sitta i regering om Centern är beredda att ge V frikort att diktera villkoren från sidlinjen.