I kväll möts partiledarna för debatt hos Expressen och Dagens industri. Jag kommer att prata om skolan, sparande och europeiskt samarbete. Men också om de skandaler som skakar oppositionen: För den 14 september kan Sverige vakna upp till ett besked som vårt land sluppit i 109 år: Vänsterpartiet tar plats i en regering.
Inget annat parti i Sveriges riksdag har en lika tät historia av att försvara och knyta band till auktoritära idéer från utlandet. Och inget annat parti i riksdagen har i dag Vänsterpartiets europeiska samarbete med kommunister, vänsterpopulister, tillväxtkritiker och annan bokstavsvänster i form av partier som Podemos, PCP, PTB/PVDA, Syriza och Akel.
Likväl fortsätter frågan om Vänsterpartiets ultimativa, och av kongressen fastslagna, krav om att sitta i regering att ignoreras av Socialdemokraterna. Detta trots att granskning efter granskning har gjort det allra främsta problemet med Vänsterpartiet övertydligt: partiet har satt upp politiker efter politiker med antisemitiska åsikter på sina listor och de håller inte gränsen mot terrorvurmande islamism.
För hur ska vi i svensk samhällsdebatt annars tolka uppgifterna om alla de kommun- och regionvalskandidater som kopplats till antisemitiska uttryck, Förintelserelativisering, stöd för eller hyllningar av Hamas? Eller hur ska vi annars förstå varför Vänsterpartiets yttersta partiledning deltagit i en brevkampanj som uttryckt solidaritet med personer som planerat och begått politiskt motiverade grova våldshandlingar?
I detta nu används konflikter i Mellanöstern som ett slagträ mot Sveriges judar. På gator och torg bedriver en militant Palestinarörelse kampanj för att klistra staten Israels agerande på en nationell minoritet här, i ett helt annat land. Nu är tid för politisk samling mot antisemitism och islamism och för en utrikespolitik byggd på mänskliga rättigheter, en fredlig tvåstatslösning och ett Palestina utan Hamas. I stället arbetar Vänsterpartiet konsekvent med relativiseringar och att positionera sig mot radikala krafter.
Det är extra allvarligt mot bakgrund av att antisemitismen nått nya explosiva nivåer i Europa. Enligt undersökningar svarar mer än hälften av judar i EU att de oroar sig för sin säkerhet. Samma tendenser ser vi i Sverige.
Som liberal har jag många mer dagspolitiska synpunkter på Vänsterpartiets politik. Deras förslag om fastighetsskatt, bankskatt och avskaffat RUT-avdrag bygger inte ett rikare Sverige med fler familjer som får ihop vardagspusslet. Jag hade sett fram emot att ägna valrörelsen åt att ha många sakpolitiska debatter om detta men möter nu i stället allt oftare frågor från både media och allmänhet om Vänsterpartiets band till terrorvurmande islamism och antisemitism.
I kväll möter jag Nooshi Dadgostar i politisk debatt för första gången sedan avslöjandet om Samuel Gonzalez Westlings solidaritetsbrev till en terrorist. Jag vill ha svar på om Vänsterpartiets gruppledare är en kandidat till att bli minister.
Liberalernas gruppledare är det definitivt och jag förutsätter att gruppledarna i alla andra riksdagspartier är det också.
Fallet Gonzalez Westling visar hur högt upp i Vänsterpartiet som terrorvurmandet sitter. Och efter valet kan Sverige ha fått in dessa idéer i våra regeringsbyggnader. Samtidigt vägrar de rödgröna att svara på hur Vänsterpartiets kopplingar till islamism kommer att påverka våra utrikes relationer. Vad händer med samarbetet i Nato, EU och bilateralt mellan underrättelsetjänster för ett Sverige där säkerhetsklassad information och beslut om vår säkerhet och våra nationella minoriteter passerar politiker och tjänstemän från ett vänsterparti som inte kan hålla rent? På detta vill jag ha svar när partiledarna möts i kväll.
Svenska folket förtjänar ett tydligt besked.
Simona Mohamsson (L) partiledare