INSÄNDARE. Det som ekologiskt vore rationellt kan i marknadsekonomin bli finansiellt smärtsamt. Vi måste därför åtminstone våga diskutera hur vårt ekonomiska system kan reformeras, skriver Leif Engström.
”Vi måste ha tillväxt” – för ekonomin, jobben, välfärden och miljön. Det låter logiskt, men döljer ett djupare systemproblem som blivit allt tydligare sedan finansmarknadernas avreglering under 1980-talet.
Vår ekonomi bygger i dag i hög grad på föreställningen att den ständigt kan växa, trots att den materiella ekonomin ytterst är beroende av ändliga naturresurser och en miljö med begränsad belastningsförmåga. Politikernas uppgift har alltmer blivit att bejaka och stödja denna utveckling och försöka hantera konsekvenserna.
Vi har byggt ett ekonomiskt system där stora delar av dagens finansiella värden vilar på förväntningar om en större framtida ekonomi, samtidigt som vi lever på en planet där den materiella ekonomin omöjligen kan expandera exponentiellt för evigt. Detta blir allt tydligare samtidigt som mantrat om ”högre tillväxt” ständigt upprepas, medan något så närliggande som bankernas särställning och beskattning knappt diskuteras.
Men frågorna har faktiskt ett samband. En ränta på 2–3 procents på utlåning låter kanske inte som särskilt mycket när vi pratar om bankernas övervinster. Men banker lånar inte bara vidare pengar som någon annan redan har sparat. När en bank beviljar ett lån skapas normalt samtidigt nya bankpengar genom att bankens balansräkning expanderar.
Ta ett förenklat räkneexempel. Anta att en bank har 100 miljoner kronor i eget kapital och totalt 3 miljarder i utlåning. Vid 3 procents genomsnittlig utlåningsränta ger denna utlåning 90 miljoner kronor i årlig bruttoränteintäkt – motsvarande 90 procent av det egna kapitalet.
Det betyder naturligtvis inte 90 procent i vinst. Banken har finansieringskostnader, personal, kreditförluster och andra utgifter. Men exemplet visar vilken enorm hävstång som kan finnas i bankverksamhet: en till synes låg ränta tas ut på en kreditvolym som kan vara mångdubbelt större än bankens eget kapital.
Det leder till en större fråga. Våra bankpengar skapas huvudsakligen tillsammans med skuld. På bankens balansräkning motsvaras de nya pengarna av en fordran på låntagaren – ett löfte om framtida betalning. Dagens pengar bygger därmed till stor del på förväntningar om morgondagens inkomster.
Ju större skulder och finansiella tillgångsvärden vi bygger upp, desto viktigare blir därför tron på framtiden. Hushåll förutsätts kunna betala sina bostadslån och företag sina krediter. Bankernas eget kapital utgör samtidigt bara en begränsad del av deras totala balansräkning. Ett omfattande sammanbrott i framtidstron kan därför snabbt utvecklas till ett finansiellt problem.
Det betyder inte att ekonomin matematiskt måste växa. Men ett högt skuldsatt ekonomiskt systems stabilitet blir starkt beroende av förväntningar om framtida inkomster och tillväxt. Och en tillväxt på exempelvis 2 procent av föregående års bruttonationalprodukt innebär exponentiell tillväxt: varje år ska ekonomin växa från en redan större bas.
Därför blir ekonomisk tillväxt närmast ett överordnat politiskt mål. Politiker förväntas övertyga hushåll, företag och finansmarknader om att framtidens ekonomi kommer att vara större och starkare än dagens.
Det får också konsekvenser för miljö och naturresurser. Ett nytt oljefält kan exempelvis få ett ekonomiskt värde långt innan oljan utvinns. Företagsvärden, investeringar och krediter kan börja bygga på förväntade framtida intäkter från fyndigheten. Att senare besluta att oljan ska stanna i marken innebär därför inte bara att avstå från framtida intäkter. Redan uppbyggda finansiella värden kan behöva skrivas ned.
Det som ekologiskt vore rationellt kan därmed bli finansiellt smärtsamt.
Vi måste därför åtminstone våga diskutera hur vårt ekonomiska system kan reformeras. Men då måste samhällsdebatten få en helt annan inriktning än i dag.
Initiativet till en sådan diskussion kommer knappast från politiker nära makten. Att vara den som tänder ljuset och säger att ”festen” inte kan fortsätta på samma sätt är sällan den säkraste vägen till en topplacering på partiets vallista.
Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar
Fler insändare: dn.se/insandare