Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | BAKGRUNDSKONTROLLER
Mitt i valrörelsen föreslår Moderaterna att kvinnor ska kunna kontrollera om mannen de ska dejta har dömts för allvarliga vålds- eller sexualbrott. Behovet är verkligt och syftet lovvärt. Men som tidigare nationellt ansvarig för polisens kamerabevakning känner jag igen mönstret: ett behov i taget, en särregel i taget. Kamerabevakningen är facit för vad det leder till. Nu är politiken på väg att göra om samma misstag med bakgrundskontroller.
Det här är inte ett moderat problem. Det är politikens logik. Socialdemokraternas justitieministerkandidat Teresa Carvalho har krävt utökade bakgrundskontroller – men bara av kommunernas personal. M lyfter dejting. S lyfter kommunerna. Behoven är legitima och sällan nya; de blir politiskt synliga ett i taget, inte sällan efter uppmärksammade incidenter. Resultatet blir Whac-A-Mole-lagstiftning: nästa behov som sticker upp slås ned med nästa särregel. Grundproblemet består.
Kamerabevakning och bakgrundskontroller är två närbesläktade verktyg. Båda är effektiva verktyg för att förebygga och bekämpa brott. Båda kan också innebära integritetsintrång och har därför varit omdiskuterade. Kärnfrågan för båda verktygen är densamma: Hur balanserar vi samhällets behov av effektiv brottsförebyggande och brottsbekämpning mot den enskildes rätt till personlig integritet?
Kamerabevakningen ligger dock långt före i utvecklingen. Jag såg förloppet på nära håll inom Polismyndigheten. Ett restriktivt tillståndssystem gjorde det mycket svårt att kamerabevaka även där behovet var stort. Först när problemet vuxit sig så stort att det inte längre gick att bortse från lättade politiken reglerna – men bara för den aktuella verksamheten eller miljön.
Redan 2008 utreddes bredare undantag från tillståndskravet för brottsförebyggande kamerabevakning. Något systemskifte kom inte. Utredaren sa nej och tillståndskravet blev kvar. I stället följde 17 år av undantagskarusell. År 2013 fick butiker, tunnelbanan och parkeringshus lättnader, medan bussar och pendeltåg fick vänta. År 2018 slopades kravet för de flesta privata aktörer. Polisen och Säkerhetspolisen fick större undantag, medan Tullverket fick vänta. År 2020 slopades kravet för Polisen, Säkerhetspolisen, Tullverket och Kustbevakningen. Senare samma år följde kollektivtrafiken, flygplatserna och apoteken. Offentliga skolor och sjukhus fick vänta till 2025.
Till slut konstaterade den statliga utredningen själv att undantagen skapade gränsdragningsproblem och innebar sämre förutsebarhet. Först 2025 avskaffades tillståndsplikten generellt. Kamerabevakningen blev inte oreglerad: kraven på rättslig grund, proportionalitet, dokumentation och tillsyn finns kvar. Samhället fick bättre verktyg utan att ge avkall på integritetsskyddet.
Nu ser vi början på en motsvarande undantagskarusell med bakgrundskontroller. När JO 2023 underkände Södertälje kommuns bakgrundskontroller av anställda beslutade regeringen fyra månader senare om ett snabbspår. Justitieminister Gunnar Strömmer hade rätt: kommunerna behövde bättre verktyg. Men spåret gällde bara dem. Regioner, statliga myndigheter, näringsliv och föreningsliv omfattades inte, trots att andra verksamheter hade minst lika stora behov och lika legitima skäl att trygga sina verksamheter. Sedan följde särlösning efter särlösning: 2024 för Spelinspektionen och skolan, 2025 för delar av rättsväsendet samt Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten, och 2026 för kommunala chefsbefattningar och äldreomsorgen. Nu, 2026, står dejtingappar på tur.
Äldreomsorgen är ett tydligt exempel. Först infördes möjlighet till registerkontroll inför vissa anställningar. Samtidigt utredde regeringen nästa steg: obligatoriska bakgrundskontroller och kontroller under pågående anställning. Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje beskrev själv arbetssättet: ”Steg för steg höjer vi nu kraven för att få jobba i äldreomsorgen”. Redan när regeln infördes visste man att den inte räckte – ändå lagstiftade man bara för en del av det redan kända behovet.
Regeringen beskriver själv regelverket som fragmenterat och efterlyser ett samlat grepp. Att ändå fortsätta bygga regelverket område för område är att agera mot bättre vetande.
Politiken ska reglera när och hur en kontroll får göras, inte vilken bransch som för stunden ska få ett undantag. En kontroll är inte mer legitim för en kommun än för en region, ett privat företag eller en idrottsförening när riskbilden och skyddsvärdena är motsvarande. Den som arbetar ensam i en äldres hem, hanterar miljonbelopp i en bank, har tillgång till kritiska telekom- eller energisystem eller ansvarar för barn inom idrotten har olika roller, men riskerna och skyddsbehoven kan vara lika stora.
Det betyder inte samma kontroll överallt eller fria kontroller. Kontrollen ska ha rättslig grund – för privata aktörer ofta ett berättigat intresse, möta ett legitimt skyddsbehov och vara nödvändig, relevant och proportionerlig. En gammal eller irrelevant dom ska inte stänga någon ute. Reglera aktörerna och arbetssätten – kompetens, dokumentation, gallring, insyn, rättelse och tillsyn – i stället för att tillåta eller förbjuda bransch för bransch.
Bakgrundskontrollutredningen, med IMY:s generaldirektör Eric Leijonram som särskild utredare, är viktig. Men regeringen behöver lämna tilläggsdirektiv i tre avseenden: för det första bör utredningen få i uppdrag att ta fram ett gemensamt regelverk som gäller oavsett verksamhetsområde och organisationsform; för det andra bör dagens särregler harmoniseras eller ersättas inom denna gemensamma ordning; för det tredje bör expertgruppen kompletteras med företrädare för den professionella bakgrundskontrollbranschen. I dag utreds hur professionella bakgrundskontroller ska regleras och genomföras, helt utan att professionen finns representerad.
Sverige står nu vid ett vägval: fortsätta särreglera vem som får bakgrundskontrollera eller slå fast när och under vilka förutsättningar en kontroll är legitim. Precis som behovet av en bredare kamerareglering var känt redan 2008, vet vi redan 2026 vad som behövs för bakgrundskontroller. Väljer politiken fel har vi redan facit: 17 år av småduttande innan helheten till slut är löst – omkring 2043.
Hade kamerabevakningen reglerats rätt från början hade tusentals fler gärningsmän lagförts, liv sannolikt räddats och mycket mänskligt lidande undvikits. Hur många brott ska hinna begås och hur många människor ska hinna utsättas innan politiken lär av historien också för bakgrundskontroller? Bakgrundskontrollerna behöver inte ta samma omväg. Ge utredningen tilläggsdirektiv och lös helheten nu.
Joakim Söderström
vd, Svensk Bakgrundsanalys AB