Birgitta Lillpers nya roman utgår ifrån arkivmaterial kring träsnidaren Matslofva Erik Olsson och hans liv i Orsa för ett par sekel sedan. Det är liten men senig roman, tycker Jonas Thente.
Roman
Birgitta Lillpers
”Doften, när de rörde sig genom porsriset”
Albert Bonniers förlag, 157 sidor
Att läsa Birgitta Lillpers nya roman är att röra sig genom ett hembygdsmuseum. Doften av ved, tjära och sött trä. De små skyltarna man tar på sig läsglasögonen för att ta del av, med levnadsöden, ord som har tröskats ned i jorden med historiens gång och föremål som ingen längre bygger liv och hälsa kring. På skylten: ”vidrör ej föremålen”.
Birgitta Lillpers har ingenting emot att man vidrör föremålen. Naturligtvis. Hembygden är i hennes fall Orsa i Dalarna. Tiden är kring sekelskiftet 1700–1800 och huvudpersonen heter Matslofva Erik Olsson. Han har funnits på riktigt och väcks nu till liv av Lillpers grundliga arkivforskning och skapandekraft.
Det börjar med en fasansfull katastrof. Lokalfyllot Katt Lars raglar in i Eriks och hans hustru Karins hus och snubblar in Karins fiol i brasan. Erik hinner inte upp ur stolen för att hindra fridstöraren och Karin får se sin i kriget döde broders fiol, hennes livsuppehälle och dyraste skatt, nästan helt bli offer för lågorna.
Men hennes make, den döve Erik, är träsnidare. Hans mångåriga strävan att skapa en ny fiol är tråden i denna enkla men effektiva roman om livet.
Birgitta Lillpers har på ett lyckligt sätt kompromissat med språket. Det är inte 1700-talssvenska men heller inte riktigt modernt. Det lokala och idiolektiska får lägga sig i och somliga ord får lyckligen stå helt okommenterade. Det heter rödsot och inte tuberkulos. Företeelser som rotkorg, lövtäkt och lokträn förklaras av sammanhanget. Ävenså begreppet bög, som jag gissar heter ryggsäck i dag. Eller kanske bag.
Man kommer mycket nära det omedelbara i Lillpers roman. Vädret är viktigt, naturen är viktig, familjerna och Bibelorden är viktiga – även om ett visst hedniskt förflutet dröjer sig kvar men förtigs i det offentliga. Att det finns en överhöghet bortom kyrkan bara antyds. Det är när ett av Erik och Karins barn registreras för att han är döv och kanske kan behöva hjälp från Stockholm.
Det slår mig att dessa liv som Lillpers väcker inte skiljer sig alls från det liv man kan läsa om i Bibeln. Bortsett från att den kristna kyrkan med dess hierarkier är etablerade, så lever man fortfarande som man levde i Palestina för 2 000 år sedan. Någon granne har kontakter med gruvan i Falun, men det är det enda tecknet på gryende industrialism man kan finna. En modern läsare kan också slås av hur snart sagt alla livsavgörande problem som plågade Matslofva Erik Olsson och hans Karin, numera är bagateller. Vi har fått nya problem, men till exempel tuberkulos är inte ett av dem. Åtminstone inte i skrivande stund.
Ingen kan väl påstå att ”Doften, när de rörde sig genom porsriset” är en stor roman. Men detta med stor borde nog omvärderas. Det är en liten men senig roman vars estetik har sina rötter i 1970-talets litterära undersökningar av varifrån Sverige en gång uppstod. När jag läser Lillpers roman för andra gången slås jag av hur försiktig hon är med eventuella värderingar. Det känns klokt. Hon låter det forna livet helt enkelt utspela sig, och det är gott så.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur