28 timmar efter utsatt tid rullade bollen till slut på Kanalplan.
Det tog ungefär 28 sekunder att förstå vilket lag som hade väntat mest otåligt.
Hammarby satte fart från första passningen.
Bollen gick snabbt, Piteå flyttades från sida till sida och när 93 sekunder hade spelats hade gästerna knappt hunnit landa i Stockholm innan de fick hämta bollen ur eget mål.
Och vilket mål det var.
Inte främst för Stina Lennartssons avslut utifrån, utan för allt som hände före det.
Snabbt passningsspel. Rörelse. Ett Hammarby som drog isär Piteå och skapade ytan som Lennartsson till slut kunde utnyttja.
Det var 1–0. Det var läckert. Och framför allt var det en fortsättning på det Hammarby vi har sett sedan Damallsvenskan vaknade ur sommardvalan.
Jäklar vad det svänger om det här laget när de spelar så här.
Uppladdning från helvetet
Piteå hade haft en uppladdning från helvetet. Flyget till Stockholm ställdes in tätt inpå avgång, laget trodde ett tag att de skulle behöva ta tåg – eller än värre buss – hela vägen ner till huvudstaden och matchen flyttades fram drygt ett dygn.
Men de klagade inte.
I stället tackade de Hammarby för att matchen gick att flytta och nu stod de på Kanalplan, en somrig Stockholmskväll med solen på väg ner över Södermalm och försökte få grepp om ett Hammarby som inte tänkte ge dem en sekund att hämta andan.
Högt bolltempo. Snabba vändningar. Spelare som hela tiden söker nästa yta.
Det ser så enkelt ut. Det är förstås sällan det. Men det är kanske det finaste betyget man kan ge ett fotbollslag.
Hammarby hade gjort nio mål på sina två första matcher efter sommaruppehållet inför mötet med Piteå. Nu är de uppe på fjorton. Nyförvärvet Anna Walter har dessutom kommit in som en injektion på vänsterkanten och gett laget ytterligare ett offensivt vapen. I kväll flöt hon fram på Kanalplan.
Det finns fart, självförtroende och en känsla av att något kan hända varje gång Hammarby skruvar upp tempot.
Problemet för Bajen?
Det finns ett annat lag som har kommit tillbaka från sommaren och varit ännu värre.
Hon tar hem skytteligan
När Felicia Schröder, som gjorde sanslösa 30 mål i ligan fjol, blev världens dyraste övergång i somras var den självklara frågan given:
Vem ska göra målen nu?
Svaret kom blixtsnabbt: Alla.
Men kanske framför allt Maja Bodin.
Anfallaren kom från Växjö med fem mål i bagaget och fick en drömstart i den nya klubben när hon gjorde hattrick direkt i 6-0 segern mot BP. Det skulle förvåna om hon inte tar hem skytteligan.
Häcken, med Felicia Schröder, gjorde 26 mål under hela vårsäsongen. På de tre matcher som spelats sedan omstarten har de gjort 16. Sexton.
Det säger en del om vad Hammarby (som i sin tur har gjort 13 mål på tre matcher) har att tampas med.
Och väldigt mycket om vad resten av Damallsvenskan inte lyckas tampas med.
För här någonstans finns problemet.
Inte för Hammarby. Inte för Häcken. Utan för serien.
Inför säsongen fanns ändå förhoppningen om att guldracet skulle kunna bli bredare. Malmö FF skulle ta nästa steg. Djurgården hade byggt något intressant och kanske, kanske skulle vi få fler lag som kunde störa de två som gjort upp om SM-guldet de senaste åren.
I mitten av augusti ser verkligheten annorlunda ut.
Delad i två världar
Djurgården är indraget i bottenstriden tillsammans med mesta mästarinnorna Rosengård och IFK Norrköping som varit att räkna med de senaste säsongerna. Malmö ligger visserligen trea, men de har tolv poäng upp till tvåan Hammarby. Tolv poäng.
Redan där har den allsvenska toppstriden delats i två världar.
Hammarby och Häcken där uppe.
Alla andra där nere i kampen om Europa.
Det är naturligtvis möjligt att se det som ett styrkebesked. Två svenska klubbar håller en hög nivå, spelar offensiv fotboll och pressar varandra till att bli bättre. Häcken öser in mål. Hammarby spelar emellanåt med en fart och självklarhet som få lag i serien klarar att leva med.
Deras guldduell kan bli fantastisk.
Men Damallsvenskan hade mått ännu bättre om någon mer kunde lägga sig i den.
För det är trots allt inte särskilt länge sedan svensk damfotboll pratade om en serie där fler klubbar skulle professionaliseras, där de stora herrklubbarnas satsningar skulle öka konkurrensen och där avståndet mellan toppen och resten skulle minska.
Just därför borde utvecklingen den här säsongen skava lite.
Ingen klarar hänga med
Malmö har resurser och ambitioner men är redan långt efter. Djurgården skulle blicka uppåt men behöver titta över axeln. Och när Hammarby och Häcken trycker på gasen efter sommaruppehållet finns det ingen tredje klubb som följer med.
Det betyder inte att de två i toppen ska be om ursäkt.
Tvärtom.
De gör exakt det svensk klubbfotboll behöver att de gör. De höjer nivån. Frågan är vilka som tänker följa efter, vilka som mäktar med.
För på Kanalplan den här kvällen gick det återigen att se ett Hammarby som har allt som krävs för att gå hela vägen, men över dem i tabellen finns fortfarande Häcken.
Två poäng skiljer.
Och allt mer talar för att vi återigen kommer att få ett guldrace mellan två lag.
Det kan bli dramatiskt. Det kan bli välspelat. Det kan bli ett guldrace som lever hela vägen in i november och kanske, kanske blir det ännu en gastkramade målskillnadsaffär.
Men när två lag springer så här fort finns det också en fråga som resten av Damallsvenskan måste börja svara på:
Varför är det ingen annan som klarar att hänga med?