Det är ingen brist på förslag från Liberalerna när valet närmar sig. Men inget av det spelar någon roll, för när jag hör Simona Mohamsson (L) undrar jag mest:
Vad fan hände med Liberalerna?
Den gamla folkpartistiska rörelsen var med och införde allmän och lika rösträtt – den princip om alla medborgares rätt att göra sin röst hörd som hela vår demokrati vilar på. En skarp kontrast mot lagen om vandel som sedan juli gör det möjligt att dra in medborgarskapet för den som uttrycker obekväma åsikter.
Tack vare liberalismen blev pensionen, LSS och det svenska EU-medlemskapet verklighet. Folkpartismens förtjänst är den sortens liberala reformer som satte den enskildes frihet i centrum. Därför var det också helt rätt när Folkpartiet i sitt partiprogram från 1997 slog fast:
”Vi har alla rätt till liv, frihet och sökande efter lycka. Samtidigt har vi ansvar för att dessa rättigheter omfattar alla.”
Under de senaste fyra åren har partiet istället varit avgörande för att montera ner fundamentala delar av det fria samhället. Ett samhälle där visitationszoner och vandelsprövningar numera går hand i hand. Det har skett trots bättre vetande, men med varje grönt knapptryck i riksdagen.
Många som lade sin röst på partiet 2022 gjorde det i tron att Liberalerna skulle fungera som den ”liberala garanten” och inte överlåta makten till auktoritära krafter. Att den tron var naiv är en underdrift, men det var hoppet.
Jag var en av dem, men långt ifrån ensam. Sedan Tidöavtalet skrevs har den politiska utvecklingen gjort skilsmässan mellan liberala väljare och Liberalerna oundviklig.
När ett liberalt parti inte längre är troget sin egen ideologi, utan har en affär med nationalismen, finns det inte längre något val kvar.
”Sverige klär inte i brunt”, stod det på Jan Björklunds valaffischer 2018.
Inte anade Björklund då att hans efterträdare några år senare skulle bli den första L-ledaren att säga ja till en regering med ministrar från Sverigedemokraterna. Att det skulle vara just Liberalerna som öppnade dörren för dem som under den knäppta kostymen fortfarande bär den bruna skjortan. Att Mohamssons kram med Jimmie Åkesson (SD) blev dödsstöten för det gamla Liberalerna.
Massflykten av liberala väljare från ett parti som krymper medborgares friheter är därför inte så uppseendeväckande. Folk lämnar ett illiberalt parti med en partiledare som på rent Bagdad Bob-manér påstår att liberalismen är mandatperiodens stora vinnare.
Men visitationszoner, nedmontering av rättsstaten, högre arbetslöshet och ökad rasism säger annat.
Därför kommer Liberalerna i elfte timmen med en drös förslag för att locka väljare – inte minst lärare. Men oavsett utspel är det för sent. Partiet har hamnat i en cul-de-sac. Fyra år i Tidösamarbetet och kramar med SD talar sitt tydliga språk. Det finns få lärare som vill rösta på ett parti som vill utvisa eller fängsla dennes elever.
Ulf Kristersson (M) är kanske vår tids von Papen, men Mohamssons underlåtenhet är slående lik Neville Chamberlains.