Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
I Kallinge utanför Ronneby blev dricksvattnet förorenat. Försvarsmakten hade i årtionden vid flygflottiljen F 17 använt släckskum som innehöll de så kallade evighetskemikalierna PFAS. Fem tusen invånare blev exponerade.
PFAS kan hittas i människor och djur världen över. Särskilt kemikalierna PFOS, PFHxS och PFOA, de som användes i Kallinge, har kopplats till ökad risk för flera typer av cancer och förhöjda kolesterolnivåer hos människor som utsatts för höga halter. Hälsoeffekter kan dröja flera år.
Föroreningarna i Kallinge uppdagades 2013. Då låg nivån per liter vatten på 10 380 nanogram. Det kan jämföras med det nuvarande gränsvärdet: fyra nanogram.
När staten orsakar att ett helt samhälle utsätts för höga halter av så hälsofarliga miljögifter borde det också vara statens självklara plikt att ta ansvar för skadorna. Hittills har fokus varit att rena vattnet, vilket naturligtvis är viktigt. Men rent vatten i dag kan inte göra den tidigare exponeringen ogjord.
Man har lämnats vind för våg.
När jag talar med PFAS-föreningens ordförande Herman Afzelius blir det tydligt hur lite staten har gjort för dem som blev exponerade.
De erbjöds blodprov 2013. Fler tester har erbjudits sedan dess – mot betalning. Kallingeborna har dock inte erbjudits kostnadsfria undersökningar eller årliga hälsokontroller. Inte heller den lokala vården har fått mer resurser. Man har lämnats vind för våg.
Ingen vet exakt hur många i Kallinge som har blivit sjuka av kemikalierna eftersom det inte har förts statistik. Men att till exempel samtliga föreningens styrelsemedlemmar har drabbats av cancer väcker frågor som staten borde ta på allvar.
Trots långdragna rättsprocesser har de drabbade i Kallinge fortfarande inte fått någon ersättning från staten. Senast i juli nekades PFAS-föreningen ersättning av Justitiekanslern, JK, som pekar på att preskriptionstiden löpt ut. Herman Afzelius menar att det är ett sätt för staten att komma undan notan.
Det är ett svek. Det räcker inte att staten tar ansvar genom att städa upp efter sig – den måste också ta ansvar för människorna som utsattes.