I en föränderlig värld är ensamhet sällan en trygghet. Det är den enkla förklaringen bakom Islands folkomröstning den 29 augusti om huruvida landet ska återuppta de avbrutna medlemskapsförhandlingarna med Europeiska unionen. Ett eventuellt slutgiltigt anslutningsavtal kommer att kräva en separat omröstning efter att förhandlingarna har avslutats.
Med sina cirka 400 000 invånare, ett strategiskt läge i Nordatlanten och en ekonomi som är starkt integrerad med omvärlden är Island naturligtvis känsligt för hur förutsättningarna för landets utveckling – och, ännu viktigare, dess säkerhet – förändras.
När landet ansökte om EU-medlemskap 2009 hade det helt nyligen tagit sig ur den livshotande ekonomiska kollaps som utlöstes efter finanskraschen 2008. Många på Island ansåg då att det var säkrast att knyta landets valuta och ekonomi till unionen.
Efter en positiv bedömning av landet från EU-kommissionen inleddes anslutningsförhandlingarna 2010 och fortskred snabbt fram till 2013. Av de 33 förhandlingskapitlen hade 27 öppnats och 11 till och med avslutats, även om viktiga frågor som fiskeritillsynen fortfarande var olösta.
Men den nya isländska regeringen som valdes 2013 avbröt förhandlingarna. Den allmänna känslan bland beslutsfattarna var att ekonomins återhämtning efter kollapsen 2008 hade gått smidigare än väntat. Många började tänka att Island kunde stå på egna ben.
Sedan dess har Islands ekonomi utvecklats väl, inte minst tack vare en blomstrande turistsektor. Dessutom har landet haft stor nytta av att ingå i EU:s inre marknad genom avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, EES, där även Norge och Liechtenstein är parter. Men osäkerheten kring Islands volatila valuta har hållit räntorna – och därmed många andra kostnader – relativt höga.
Kanske ännu viktigare är att många, i takt med att de geopolitiska och geoekonomiska spänningarna ökar, börjar oroa sig för att det har blivit en sårbarhet att Island står utanför EU.
Det är därför premiärminister Kristrún Frostadóttirs regering har sökt mandat att återuppta anslutningsförhandlingarna och undersöka möjligheten till medlemskap.
Av historiska skäl spelar suveräniteten en stor roll i de isländska debatterna om anslutning till unionen. Men eftersom landet redan har ett ekonomiskt satellitförhållande till EU genom EES-avtalet skulle ett fullvärdigt medlemskap bara stärka dess suveränitet genom att göra det möjligt för landet att påverka beslut som det redan är skyldigt att genomföra.
Fiskeripolitiken skulle utgöra en central och känslig del av eventuella anslutningsförhandlingar. Men eftersom Storbritannien inte längre är EU-medlem, och eftersom Islands ekonomiska zon inte gränsar till någon annan medlemsstats zon, verkar det finnas utrymme för kompromisser.
Med tanke på att Sverige och Finland redan har säkrat särskilda överenskommelser om jordbruket i de nordliga regionerna bör det vara möjligt för Island att få en liknande förmånlig behandling.
Trots dessa långvariga farhågor präglas diskussionen alltmer av bredare säkerhetsprioriteringar. Island är medlem i Nato men saknar egen militär. Under det kalla kriget drev USA den oerhört viktiga flygbasen Keflavík i landet, men lämnade den plötsligt och utan vidare ceremonier 2006. Numera roterar europeiska flygvapen främst sina stridsflygplan till Keflavík för att bistå med övervakningen av Nordatlanten.
Ingen kan förutsäga vad USA:s president Donald Trump kommer att göra när det gäller grannlandet Grönland, som han fortsätter att tråna efter. Men hans administrations ombytliga och oförutsägbara säkerhetspolitik har utan tvekan gjort Island mer sårbart.
I januari skämtade Billy Long, som Trump utsett till USA:s ambassadör i Island – uppenbarligen inspirerad av presidentens territoriella ambitioner – om att landet borde bli den 52:a delstaten, innan han snabbt tog tillbaka uttalandet.
Dessutom gör det faktum att Island står utanför EU:s tullunion landet sårbart i den nuvarande eran av handelskrig. Stora ekonomier som EU och Kina kan vidta motåtgärder mot Trumpadministrationens nycker, men mindre ekonomier har inte den kraften.
Om Island röstar för att återuppta anslutningsförhandlingarna skulle processen sannolikt gå snabbt, troligen med ett slutgiltigt beslut om medlemskap inom två år.
Det finns ingen anledning att tro att EU – särskilt de nordiska och baltiska medlemsstaterna – inte skulle välkomna Island i gemenskapen. Och om Island ansluter sig till EU skulle det troligen tvinga Norge att ompröva sin ställning utanför unionen. Ett EES-avtal med endast Liechtenstein har liten betydelse i det här läget.
Men allt detta är frågor som kan bli aktuella i framtiden.
Just nu är frågan om de isländska väljarna kommer att vilja sätta i gång processen mot ett medlemskap.
SKRIBENTEN
Carl Bildt, före detta statsminister och utrikesminister i Sverige.
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.