DN Debatt. ”Fyra lärdomar att ta med efter Trumps Iran-fiasko”
DN DEBATT.
Det började med bomber mot Teheran och slutade med att USA tvingades backa för en motståndare de underskattat. Kriget har blottlagt supermaktens svagheter, förändrat allianser och gjort framtiden mer osäker för demokratierna. Det enda som är säkert är osäkerheten, skriver Fredrik Meiton, chef för Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet på Utrikespolitiska institutet.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Grisbukten 1961, Vietnam 1964–75, Irak 2003 – och Iran 2026. Donald Trump har lagt ytterligare en militär intervention till listan över USA:s största utrikespolitiska misslyckanden genom tiderna.
Trump gick i krig för att störta den iranska regimen, avveckla det iranska kärnvapenprogrammet, begränsa landets missilprogram och stoppa stödet till proxygrupper. Drygt hundra dagar efter att ha skickat historiens mest sofistikerade och välfinansierade krigsmaskin mot den vacklande iranska regimen har han misslyckats med att uppnå sina mål; de har inte ens ingått i förhandlingarna inför den avsiktsförklaring som undertecknades i förra veckan.
Historiska misslyckanden får historiska konsekvenser. Vad säger detta om vår geopolitiska framtid?
1.Strategi äter taktisk förmåga till frukost. Insikten är inte ny, men värd att upprepa i ljuset av USA:s katastrofala misslyckande. Medan USA:s attack förefaller ha varit resultatet av presidentens infall, har Iran planerat för den i årtionden. Från Iran–Irak-kriget lärde de sig att vapenarsenaler är sårbara ovan jord – och grävde ner sina. Från Irakinvasionen lärde de sig riskerna med ett centraliserat försvar – och decentraliserade sitt. Från Rysslands invasion av Ukraina lärde de sig det strategiska värdet av att nöta ned fienden, inte minst med hjälp av svärmar av billiga drönare.
Fyra timmar efter de första bombningarna såg vi samtliga delar i Irans ”mosaiska försvar” aktiveras. Operativt autonoma celler inom Revolutionsgardet, underjordiska missilstäder, en ”myggflotta” i Hormuzsundet, en omfattande drönararsenal och systematiska cyberattacker samverkade för att maximera priset för en attack – inte i ett slag, utan genom bibehållen press över tid. Just tid har visat sig vara en avgörande strategisk tillgång. Irans strategi köpte landet tid, medan avsaknaden av strategi skapade akut tidsnöd för USA.
2.En stat som visar sina kort spelar aldrig lika starkt igen. Avskräckning fungerar bäst när den inte prövas, eftersom man då inte med säkerhet kan säga var den bortre gränsen går. Irankriget har blottlagt gränserna för Amerikas makt, som visat sig vara långt mer begränsad än de flesta trott.
Det har inte gått obemärkt förbi i Teheran, Moskva eller Beijing. Men inte heller bland alla de medelstora stater som nu ska navigera i en värld där värdet av USA:s säkerhetsgarantier har sjunkit kraftigt. En värld där Kina, vars makt ännu är oprövad, framstår för allt fler som en mer förutsägbar och stabil aktör än USA. Det är dåliga nyheter för världens demokratier, inte minst Taiwan.
3.Världsekonomin är viktlös – tills den inte är det. Sedan 1990-talet har ekonomer hävdat att världsekonomin har blivit viktlös eller immateriell. Det vill säga att värdeskapande främst sker inom servicesektorn, inte minst inom den digitala sektorn. Lika envist har teknologihistoriker påmint om att det bara gäller så länge de fysiska flödena fungerar som de ska. Om Irankriget har lärt oss en sak, så är det att vi inte längre kan ta den fria rörligheten för given. Tvärtom är vi på väg in i en värld där varutransport kommer att utgöra ett centralt geopolitiskt slagfält.
Med enkla medel blockerade Iran en fjärdedel av råoljan, en femtedel av den flytande naturgasen, en tredjedel av konstgödslet, hälften av svavlet och en tredjedel av heliumet – alla hörnstenar i världens samlade produktion. Irankriget kommer inte att vara det sista där en logistisk flaskhals står i händelsernas centrum.
4.Framtidens geopolitiska allianser är transaktionella. Ideologi och värdegemenskap tycks alltmer irrelevant för mellanstatliga samarbeten, en utveckling som Irankriget både belyst och intensifierat. När Iran attackerade Qatars naturgasfält sade energiminister Saad Sherida al-Kaabi att han ”i sina vildaste drömmar” inte hade kunnat föreställa sig att ”ett muslimskt brödraland” skulle attackera landet, allra minst under ramadan. Kanske borde han inte ha låtit sig förvånas.
Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, båda konservativa sunnimuslimska oljemonarkier, rör sig allt längre ifrån varandra. I december hamnade de i öppen konflikt över Jemen och i maj lämnade Emiraten den saudiskdominerade oljekartellen Opec. Emiraten har i stället fördjupat sin relation till Israel – ett samarbete som hade varit otänkbart för ett decennium sedan, och som nu innefattar operativt militärt samarbete. Länder väljer inte sida utifrån vilka de är. De väljer sida utifrån vad de får.
Den indiske diplomaten Shivshankar Menon skrev för några år sedan att världen befinner sig ”mellan världsordningar”. Den USA-dominerade ordning som tog vid efter kalla krigets slut har börjat ge vika – men för vad då? Irankriget ger en fingervisning om vad vi har att vänta: en världsordning präglad av realpolitik och transaktionella allianser, där handelsflöden och deras flaskhalsar utgör centrala slagfält.