Men lån är inte gratis. Det gäller för hushåll och företag, och det gäller även för staten. Enligt Riksgäldens beräkningar kommer statens räntekostnader under mandatperioden att uppgå till omkring 75 miljarder kronor. Det är pengar som hade kunnat användas till skolan, sjukvården och äldreomsorgen; eller till skattesänkningar för den som föredrar det. I stället går de till räntor.
Det är svårt att beskriva regeringens agerande som något annat än ansvarslöst. Ju större ränteutgifterna blir, desto mindre politiskt handlingsutrymme återstår när nästa kris kommer. Lån som i dag används för att finansiera vallöften kan i morgon tvinga fram besparingar i verksamheter som redan går på knäna.
Det är därför statsfinansiellt ansvar inte är en teknisk fråga för ekonomer. Det handlar om tryggheten i människors vardag.
Pengar som inte finns
Ändå fortsätter Tidöpartierna att tävla om vem som kan lova mest. Partierna har redan presenterat vallöften som sammantaget kan kosta över 200 miljarder kronor om året. Det är satsningar med pengar som inte finns. Frågan är vad denna politik i slutändan leder till.
På kort sikt är svaret enkelt: statens ränteutgifter stiger. En allt större del av skattebetalarnas pengar kommer att användas för att betala ränta i stället för välfärd.
På längre sikt är riskerna betydligt allvarligare.
Jag är för ung för att minnas början av 1990-talet. Saneringen av statsfinanserna är inget jag upplevde. Berättelsen om hur Göran Persson som finansminister reste till Wall Street för stå med mössan i hand inför ”flinande 25-åriga finansvalpar” i New York är just det för mig: en berättelse.
Däremot har jag sett de djupa ärr hos dem som upplevde krisen. Framför allt hos alla som drabbades av arbetslöshet, nedskärningar och en försvagad välfärd, men också hos de politiker som tvingades hantera krisen.
Ulf Kristersson försöker nu utlova 5 000 kronor mer till barnfamiljer, utan att kunna förklara hur reformen ska betalas
Därför blev ”ordning och reda i statsfinanserna” närmast en politisk religion. Principen om krona för krona växte fram. Det finanspolitiska ramverket, budgetreglerna och Finanspolitiska rådet skapades för att minska risken för att Sverige ännu en gång skulle förlora kontrollen över ekonomin.
På samma sätt som det europeiska samarbetet skulle förhindra ett nytt storkrig i Europa skulle de finanspolitiska institutionerna förhindra ett nytt svenskt 1990-tal.
Men det politiska minnet är kort.
Kanske beror dagens ansvarslöshet delvis på att valrörelser i allt högre grad utspelar sig på algoritmiska plattformar, ofta kallade sociala medier, där politiker kan sprida budskap utan att behöva svara på besvärliga följdfrågor.
Ulf Kristersson försöker nu utlova 5 000 kronor mer till barnfamiljer, utan att kunna förklara hur reformen ska betalas. Och efter en jobbig intervju i Ekot går man vidare och budskapet pumpas ut på social medier och i debatter, utan följdfrågor och utan granskning.
Det är så den nya politiska ekonomin fungerar. Genomslag är viktigare än genomförbarhet. Klippet är viktigare än kalkylen. Vallöften är viktigare än ansvar. Men verkligheten försvinner inte bara för att den inte ryms i en film på trettio sekunder.
Desperat valrörelse
Det är särskilt anmärkningsvärt att Moderaterna, partiet som i decennier byggt sin självbild på ekonomiskt ansvar, river ner Sveriges statsfinanser inför öppen ridå. Redan i våras sade finansministern att pengarna var slut. Nu bedriver de en desperat valrörelse där nya löften finansieras med lån.
Om Tidöpartierna vinner valet och försöker genomföra ens en del av sina löften kommer skulden och räntekostnaderna att skjuta i höjden.
Om Socialdemokraterna vinner riskerar partiet i stället att få börja mandatperioden med att städa upp efter fyra år av ekonomisk ansvarslöshet.
Det är ett cyniskt upplägg.
Väljarna förtjänar bättre än en valrörelse där miljarderna flyger och finansieringen göms undan. Varje parti som lovar nya reformer måste också svara på den enkla frågan: Vem ska betala?
För oavsett vem som vinner är en sak garanterad. Efter valet kommer räkningarna.
Payam Moula, filosof och chefredaktör på socialdemokrateriska tankesmedjan Tiden