Tidöregeringen har väckt starka reaktioner hos många av landets samhällsforskare. Reformerna av straffpolitiken, migrationspolitiken, socialpolitiken, miljöpolitiken och utbildningspolitiken har återkommande kritiserats för att sakna vetenskaplig grund. Det har till och med varnats för att Tidö-regeringen underminerar demokratin i Sverige.
Jag antar att de protesterande forskarna tycker sig stå upp mot makten. Mitt intryck från mandatperioden är dock att kritikerna snarast bildat en klagande vänninekör. Snarare än moralisk resning har det samhällsforskande kollektivet visat bristande ödmjukhet, ett oreflekterat försvar av status quo och, faktiskt, ett dåligt vetenskapligt hantverk.
Den bristande ödmjukheten yttrar sig i att forskarna tyckt sig vara säkra på att regeringens reformer leder fel (”forskningen säger…”). Att översätta resultaten från enskilda forskningsstudier till komplexa policyreformer är dock en grannlaga uppgift.
En av många komplicerande faktorer är att de studier kritiska forskare hänvisar till har utförts i andra kontexter än dagens Sverige. Intrycket är att forskarna i sitt motstånd tappat bort principen som sociologen Max Weber formulerade för över hundra år sedan: forskarnas uppgift är att förenkla för att förstå; politikernas uppgift är att välja det minst dåliga alternativet som står till buds.
Det oreflekterade försvaret av status quo yttrar sig i att forskarna sett som sin uppgift att försvara systemen så som de ser ut idag. Tidöregeringen har haft ambitionen att åstadkomma paradigmskiften, till exempel att tillskriva brottsoffren en starkare ställning.
Läser man bakom de många gånger stora orden om vilka värden som hotas av Tidöregeringens reformer framgår att forskarna systematiskt försvarar den progressiva värderegim som tagits för given under de senaste decennierna. I den meningen framstår de kritiska samhällsforskarna som lika goda försvarare av det bestående samhället som en gång det konservativa akademiska etablissemanget under arbetarrörelsens genombrottsperiod.
Det dåliga vetenskapliga hantverket yttrar sig i standardargumentet att regeringens reformer ”inte stöds av forskningen”. Kritikerna tycks ha glömt den metodiska grundinsikten att avsaknad av belägg inte är belägg för avsaknad; att det inte finns belägg för en hypotes betyder alltså inte med nödvändighet att hypotesen är fel.
Ett vetenskapligt fruktbarare förhållningssätt än det kategoriska avståndstagandet hade varit detta: ”Okej, det nuvarande systemet kanske inte funkar så bra; låt oss pröva något nytt men göra det systematiskt så att reformen kan utvärderas.” Den analytiska kyligheten har saknats när samhällsforskarna förhållit sig till Tidöprojektet.
Sveriges samhällsforskare har genom åren vänt bort blicken från många av problemen som adresserats av Tidöregeringen. Tänk välfärdsbrottslighet, korruption i olika former, oordning på migrationsområdet, parallellsamhällen, islamism och gängbrottslighet.
Förhållningssättet under den gångna mandatperioden stärker intrycket av att underlåtelsesynden är systematiska. It’s not a bug; it’s a feature.