Säkerhetspolisen har avbrutit en rysk underrättelseoperation mot Sverige. Operationen ska bland annat ha syftat till att inhämta information om svenskt beslutsfattande för att kunna påverka i polariserande frågor.
Främmande makt behöver alltså inte hitta på nya konflikter. Det är enklare att hitta sådana som redan finns, identifiera vilka argument som fungerar och förstärka dem. Så har också rysk informationspåverkan tidigare fungerat.
Vi vet av både erfarenhet och forskning att energi- och livsmedelssäkerhet är områden där Ryssland har förstärkt befintliga motsättningar. Inte minst efter den fullskaliga invasionen av Ukraina står det klart att det vi främst behandlat som miljö- och näringspolitik också är säkerhetspolitik. Det betyder inte att vi ska avskaffa alla miljökrav, men att konsekvenserna för vår produktionsförmåga måste vägas in.
Här har delar av den gröna opinionsbildningen ett problem. I decennier har krav gått ut på att göra europeisk produktion mindre, dyrare eller svårare. De som drivit dem har i de flesta fall gjort det därför att de tror att politiken är riktig.
För man ska inte underskatta Sveriges och Europas egen kapacitet att fatta beslut som försvagar oss. Den som förespråkar ett ökat importberoende måste inte ha dunkla motiv. Ibland är en dålig idé bara en dålig idé.
Men där får resonemanget inte sluta. När Säpo berättar att rysk underrättelsetjänst försöker kartlägga vårt beslutsfattande och påverka i polariserande frågor måste vi bli bättre på att skilja vanlig politisk dumhet från sådant som ger anledning att misstänka andra drivkrafter.
Det finns gott om politiker, debattörer och forskare som helt på egen hand landar i förslag som försvagar vår motståndskraft. Det vore både intellektuellt slappt och konspirationsteoretiskt att misstänkliggöra någon bara för att slutsatserna råkar gynna Ryssland eller Kina.
Men det finns också fall där frågetecknen är fler: där den som driver på för minskad produktion samtidigt har kopplingar till aktörer med tydliga intressen och där forskningssamarbeten, finansiering eller andra kopplingar sammanfaller med opinionsbildning som försvagar vår egen förmåga. Då måste vi ställa frågor.
En sådan koppling bevisar förstås inte illvilja. Men när främmande makt uttryckligen försöker påverka just vårt beslutsfattande kan vi inte längre låtsas att sådana kopplingar saknar betydelse. All dålig politik är inte resultatet av främmande påverkan, men efter Säpos besked vore det naivt att fortsätta utgå från att den aldrig är det.
Vi måste därför hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi behöver ingen hjälp från främmande makt för att fatta dåliga beslut. Men Moskva och Peking har starka skäl att utnyttja, förstärka och ibland understödja krafter som driver utvecklingen i en riktning som gynnar dem.
Det mest skruvade är inte att Kreml och Peking vill se ett svagare väst. Det har vi vetat länge. Det är att vi gör jobbet själva och tvekar att undersöka om någon annan har intresse av att hjälpa till.