Det är absolut frustrerande att missa spårvagnen. Det kan hända oss alla: man spiller kaffe när man precis har klätt på sig, barnen vägrar ytterkläder, man glömmer passerkortet och får springa tillbaka. Men om du sparkar på dörren och skriker tillmälen åt föraren, eller skickar in klagomål för att vagnen inte väntade trots att du vinkade från andra sidan korsningen, har du inte förstått hur kollektivtrafik fungerar.
När du ser en spårvagn som är precis inom räckhåll så ser vi förare en massa andra saker förutom dig som springer.
Vi ser de andra som kommer springande en bit bakom dig och har också sett alla som sprungit på tidigare hållplatser. Om du mot förmodan är den första löparen på turen så är du garanterat inte den sista.
Vi ser skärmen med tider och vet på sekunden hur vi ligger till. Vi ser hur många minuter vi har råd att tappa längs hela linjen innan vi riskerar att starta för sent på nästa tur och vet om det finns en chans att köra igen de där sekunderna på den aktuella linjen eller om förseningen bara kommer att växa. Påfallande ofta springer folk till en vagn som redan är flera minuter sen, vilket tyder på att de inte har sökt sin resa alls.
Vi ser den allmänna trafiksituation vi ska ta oss fram i och vi ser kollektivtrafiksignalen som vi har påverkat, och vet att vi kommer att bli stående lika länge till om vi öppnar dörrar och missar chansen att köra – även om det är förståeligt att det för en utomstående kan verka ologiskt att vi inte släpper ombord någon som kommer fram medan vi ändå står och väntar.
Att vagnen avgår framför näsan på dig handlar alltså inte om att föraren inte förstår din situation eller saknar empati. Tidtabellerna är sällan lätta att hålla, men det är vårt jobb att göra så gott vi kan med de förutsättningar vi har. Att vara snäll mot en person är ofta taskigt mot de sextio som redan är ombord och som faktiskt stod på hållplatsen i tid, och någonstans måste vi sätta stopp, stänga dörrarna och avgå.
En spårvagnsförare