Hade ni också en känsla av déjà vu?
När resten av fältet gjort sitt klev stavhoppets kung och prins på allvar in i handlingarna. Armand Duplantis, först i hoppordningen, gjorde i regel precis vad han skulle och Manolo Karalis pressade svensken på ett sätt han inte upplevt sedan sina sena tonår.
Så var det inomhus-VM, där Karalis nästan jävlades med Duplantis efter att båda klarat 6.05.
Karalis stod först över 6.10, som Duplantis klarade. Då valde greken att stå över även 6.15, så Duplantis fick hoppa direkt igen. När det var dags för Karalis att hoppa 6.20 rev han – och sparade sen sina återstående försök till 6.25, så Duplantis fick hoppa på nytt.
Då, precis som nu på EM, så vann Duplantis.
Men då, precis som nu, blev det ingen grädde på moset.
***
Grädden, det är då världsrekorden.
Under de senaste två säsongerna, 2024 och 2025, har Duplantis satt hela sju världsrekord.
I år? Då har det ”bara” blivit ett, i sin egen gala Mondo classic i Uppsala i vintras.
En stor förklaring till det är Karalis makalösa utveckling. Armand Duplantis lyckades i såväl OS-finalen 2024 som VM-finalen 2025 att sätta världsrekord, inte lite tack vare den adrenalinkick han får av att tävla i de största sammanhangen.
Men tidigare har han inte blivit pressad på det här sättet.
Absolut, det har varit ett speciellt år på många sätt för Armand Duplantis. Privat har det varit omvälvande med giftermål mitt i sommaren, samtidigt som han kom till EM i sorg efter sin mormors bortgång.
Han har dessutom haft vissa skadekänningar efter Diamond Leaguegalan i London för ett par veckor sedan, så han är inte helt fräsch.
Men jag är övertygad om att det faktum att Karalis numera är tidernas näst bäste stavhoppare är den stora faktorn bakom att Duplantis sanslösa trend av att sätta världsrekord mattats av.
***
För världsrekord i höjd- och stavhopp sätter du i regel när resan dit varit bekväm. Karalis är inte bekväm för Armand Duplantis.
Att tvingas till hopp efter hopp över sex meter sätter sin prägel även på ett sånt unikum som honom. Så jag förstår den del av tv-publiken och världsrekordstörstande svenska fans som svär över att han – om inte förhindrar – så i alla fall försvårar Duplantis jakt på nya rekord.
Men jag älskar honom.
För det han gör med Duplantis och sporten.
För låt oss vara ärliga, det har funnits tävlingar längs vägen som blivit en halvdan transportsträcka mot nästa världsrekordsförsök. Sömnigt har man tittat på när Menno Vloon, Piotr Lisek och Thibaut Collet rivit ut sig innan man reser sig upp i soffan för ett par minuters action.
Så ser det inte ut nu. I år har jag för första gången sedan pandemin på allvar sett Duplantis se lite stressad ut över en motståndare. När Karalis rev på 6.10 med en hårsmån kunde man skönja en svettpärla bildas i Duplantis panna.
När svensken sen klarade 6.15 kunde han inte hålla sig från att skrika ”fuck yeah” rätt in i kameran, rätt till att svenskar som satt bänkade.
Fula ord – som är alldeles underbara.
För hur häftiga världsrekorden än är så är de ingenting utan tävlingsmomentet.
Så för det säger jag tack, Karalis.