Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
För tio år sedan begåvades Sverige med ett nytt standardverk: Daniel Möller och Niklas Schiölers lyrikantologi ”Svensk Poesi”. En på många sätt tung bok – på två kilo och 1 000 sidor, innefattande 200 poeter och 650 dikter – som spänner sig över 1 500 år av svensk lyrikhistoria. Nu släpps en reviderad utgåva av antologin, som även täcker in åren 2015 till 2025. Som brukligt är för en ambitiös antologi av detta slag har dikturvalet styrts av principer om litteraturhistorisk vikt och litterär kvalitet, och urvalet utgör oundvikligen ett direkt ingrepp i en ständigt pågående kanonrevidering.
Ordet kanon har på senare tid inträtt i det allmänna ordförrådet, med anledning av den officiella lista på betydelsefulla kulturella verk regeringen offentliggjorde 2025. Begreppets fulla betydelse innefattar dock en mer organiskt formad och löst avgränsad samling upphovspersoner eller verk, som vid en given tidpunkt anses vara av stor vikt. Vad som innefattas i litteraturhistoriska översiktsverk eller antologier som denna är alltså inte neutrala uttryck för vad som är viktigt och bra, utan snarare en del i att omdefiniera vad som är det. Vad är ”Svensk poesi”, och vad är den inte?