Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | HEDERSFÖRTRYCK
Hundratusentals barn lever i dag under hedersförtryck i Sverige. För de barnen kan förskolan, skolan och fritidshemmet vara den enda plats där det är möjligt att möta andra normer, få kunskap om sina rättigheter och att komma i kontakt med en vuxen som kan hjälpa. Men verkligheten ser annorlunda ut.
Under mitt uppdrag av regeringen att stärka förskolans, skolans och fritidshemmets arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck har vi besökt många platser i landet: Vi har intervjuat både unga personer med egen erfarenhet av hedersrelaterat våld och förtryck och personal inom förskolan, pedagogiska omsorgen, skolan och fritidshemmen. Den bild som framkommer är minst sagt oroande. Såväl unga som personal vittnar om en verklighet där hedersrelaterat våld och förtryck starkt påverkar barns och ungas vardag.
Redan i förskoleåldern begränsas barn. Vårdnadshavare motsätter sig att pojkar och flickor deltar i samma lekar, jämställdhet och hbtqi-personers rättigheter. I skolan blir konsekvenserna ännu tydligare. Flickor långt upp i tonåren övervakas av bröder eller andra släktingar. Klädsel, umgänge och aktiviteter kontrolleras. Det finns flickor som är ovetande om att de har utsatts för könsstympning. På skolorna som vi besökt finns elever med långvarig frånvaro och misstankar om att barn och elever förts utomlands för uppfostringsresor eller tvångs- och barnäktenskap. Personal avstår från att göra en orosanmälan till socialtjänsten på grund av okunskap, rädsla för att göra fel eller för att uppfattas som diskriminerande. Samverkan med socialtjänsten har brister och oro för barn omsätts inte alltid i konkret skydd och stöd. Lärare berättar att de känner sig obekväma att undervisa om hedersrelaterat våld och förtryck och elever berättar att de aldrig fått kunskap om sina rättigheter. Tystnadskultur befäster hedersnormer.
Särskilt oroande är de ungas egna berättelser. De upplever att vuxenvärlden inte förstår, ser eller agerar. De talar om en vardag präglad av ensamhet och isolering. Som en ung person uttryckte det: ”Det finns så många uppenbara tecken på att något är fel och ingen på skolan gör något.” Förskolan och skolan är inte heller alltid den trygga plats den borde vara. Kontrollen fortsätter genom syskon, släktingar, andra elever och i vissa fall även av personal som upprätthåller hedersnormer.
Det finns förskolor, skolor och fritidshem som har goda rutiner och som arbetar systematiskt och framgångsrikt mot hedersrelaterat våld och förtryck, men många saknar den styrning, kunskap och kapacitet som krävs för att ge alla barn och elever ett likvärdigt stöd och skydd. Följden är att barns och elevers möjligheter att få sina rättigheter tillgodosedda i praktiken riskerar att avgöras av var de bor och i vilken förskola eller skola de går.
Barn och elever som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck ska ha rätt till ett likvärdigt och utvecklat individuellt stöd. Det behövs kunskap, tydligt ansvar, stöd i vardagen och en fungerande samverkan. Och det får inte vara beroende av om barnet råkar träffa en engagerad personal eller inte.
Jag förslår därför följande åtgärder:
Det behövs ett stärkt stöd för barn och elever. Elevhälsans uppdrag måste förtydligas. Elevhälsan ska kunna upptäcka utsatthet och bidra till nödvändiga insatser. Rutinmässiga frågor om våld, hedersrelaterat våld och förtryck, inklusive könsstympning, eller annan negativ social kontroll bör ställas vid hälsobesök. Det kan ge barn möjlighet att berätta om sin situation. Samverkan mellan förskolan, skolan och socialtjänsten måste stärkas. Skolsociala team bör arbeta för att motverka hedersförtryck och teamen bör utökas till att även omfatta förskolan. Skolor bör få möjlighet att initiera samordnade individuella planer så att elevens behov möts samlat. Civilsamhället spelar en viktig roll. Frivilligorganisationer kan med riktat och ökat finansiellt stöd komplettera skolans arbete.
Kunskapen måste öka. Hedersrelaterat våld och förtryck bör ingå i lärarutbildningar och andra utbildningar som leder till arbete med barn. Länsstyrelserna bör få ett tydligt uppdrag att ge stöd till utsatta och skolväsendet. Särskilda förstelärare inom sexualitet, samtycke och relationer och hedersrelaterat våld och förtryck bör tillsättas.
Hedersnormer och tystnadskultur måste motverkas. Skolan ska särskilt undersöka om det behövs åtgärder mot kränkningar av elever som har koppling till heder. Villkoren för pedagogisk omsorg bör skärpas för att minska risken för att barn utsätts för hedersrelaterat våld och förtyck i verksamheter med bristande insyn.
Även styrning och tillsyn behöver stärkas. Det bör skrivas in i förskolans läroplan att hedersrelaterat våld och förtryck ska motverkas. En rättssäker, effektiv och likvärdig tillsyn över enskilda huvudmän måste säkerställas. Det ska finnas ett stärkt stöd för att överlämna information vid skolbyten och anmäla oro.
Insatser mot hedersrelaterat våld och förtryck handlar ytterst om barns rätt till ett självständigt liv. Förskolan, skolan och fritidshemmet har ett ansvar men också unika möjligheter att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck.
Min slutsats är tydlig: Förskolan, skolan och fritidshemmet måste bli bättre på att förebygga, upptäcka och agera mot hedersrelaterat våld och förtryck. Varje barn, oavsett bakgrund, ska ha lika rättigheter och ska mötas av samma skydd och stöd. Alla barn har rätt att vara fria att leka, lära och leva.
Rebecca Lagh
advokat och särskild utredare i Utredningen om hedersrelaterat våld och förtryck i förskolan, skolan och fritidshemmet
Utredningen lämnas över till regeringen måndagen den 17 augusti.