Om vi inte längre kan sätta ord på erfarenheter tappar vi kunskapen, och AI:s språkmodeller skyndar på förlusten. Men mångfald behövs som ett kraftfullt skydd för vår kultur och historia, skriver Anita Goldman.
Prostratin heter ett enzym som utvinns ur barken på mamalaträdet (Homalanthus nutans) i Samoa och som används för att behandla HIV. Att detta kom till kännedom beror på en man, en amerikansk etnobotaniker som även talar samoanska. Han heter Paul Cox och lärde sig om trädets läkande egenskaper av en lokal medicinman som visste allt om det, eftersom det gått i arv bland samoaner i generationer.
Man uppskattar att endast en femtedel av alla arter på jorden och endast en tiondel av de i haven har identifierats och namngivits. När man nu våldsamt och i exempellös takt utarmar de habitat som har den rikaste biologiska mångfalden, ökar förlusten av människans kunskaper om den natur som vi är en del av och utan vilken vi inte kan leva. Det är just dessa platser, där det myllrar av de största variationerna av flora och fauna, som hyser mer än 70 procent av världens språk.
Mer än hälften av världens befolkning talar de 23 största språken, men ännu existerar cirka sjutusen språk i världen, och närapå hälften av dessa är hotade av utplåning. Man riskerar att förlora ovärderlig kunskap och information om en specifik plats ekosystem när man sviker de människor med deras specifika språk och kultur vilka länge varit dessa platsers beskyddare.
”Vi förlorar mycket mer än grammatiska regler och vokabulär när vi förlorar ett språk. Språk är inte ordböcker, utan uppslagsverk som innehåller hela världar av ofta oersättlig information.” Så skriver den brittiska journalisten och författaren Sophia Smith Galer i ”How to kill a language. Power, resistance and the race to save our world” (William Collins, 2026).
Det var när jag undersökte hur AI inte endast hotar världens snabbt krympande vattenresurser, utan även utarmar den gigantiska och rika språk- och kunskapsmateria som mänskligheten samlat ihop under millennier – som jag fick upp ögonen för hur sammanlänkade hoten mot den biologiska och den språkliga och kulturella mångfalden är.
I en lång artikel i The Guardian påpekar Deepak Varuvel Dennison att AI tränas på enorma datamängder av text från böcker, artiklar, webbplatser och transkriptioner – därav namnet ”stor språkmodell” (LLM). Men denna ”träningsdata” är långt ifrån summan av mänsklig kunskap, med muntliga kulturer och många språk underrepresenterade eller frånvarande.
I ”How to kill a language” presenterar Smith Galer ett begrepp som tidigare var okänt för mig: linguicid – språkmord. Det utvecklades på 1980-talet av den finska lingvisten Tove Skutnabb-Kangas och kan innebära det brutala förföljandet och förbjudandet av ett språk, som till exempel den spanska fascismens kriminaliserande av katalan eller baskiska. Eller som den turkiska statens krig mot kurdiskan. 1983 förbjöd Turkiet användningen av det kurdiska språket såväl offentligt som privat och man förbjöd till och med bokstäverna q, w och x eftersom de endast förekommer i kurdiska och inte i turkiska. ”Språkrättigheter”, påpekar Smith Galer, ”är oskiljaktiga från en grupps andra rättigheter: till land, religion eller att helt enkelt existera”.
I skrivande stund är det mest våldsamma och uppenbara statliga förtrycket av ett språk – och i förlängningen förstås av det folk som talar det – det som pågår framför våra ögon i Ukraina. Sedan den 24 februari 2022 skriver medier inte längre Kiev utan Kyiv, den ukrainska stavningen. Men medan västliga medier har anpassat sig efter ukrainsk stavning så har, skriver Smith Galer, ”Ryssland kört över ukrainskt suveränt territorium med en oöverträffad förstörelse av dess språk; varhelst den har ockuperat har den tagit bort ukrainskspråkiga vägskyltar, infört ryska som undervisnings- och offentligt språk och till och med beslagtagit och förstört ukrainska böcker”.
Här följer Putin troget i Stalins spår, han som gjorde 150 ändringar i det ukrainska språket mellan 1928 och 1946. Han lät mörda ukrainskspråkiga författare och poeter i det som kommit att kallas ”den avrättade renässansen”, vilken utrotade en hel generation ”ukrainiserade” intellektuella, inklusive dem som sammanställt ukrainska ordböcker. Till slut kom ukrainskan att alltmer förknippas med en ”enkel lantlig” befolkning i stället för med litterärt och kulturellt liv och den attityden lever kvar till dags dato. Ukrainskan blev nationens officiella språk först 1989 och Ukraina blev självständigt 1991, så man hann knappt hämta sig från den ryska linguiciden förrän Ryssland annekterade Krim 2014. Kriget mellan Ryssland och Ukraina är, fastslår Smith Galer, även ett fullständigt språkkrig.
Precis som historien skrivs av vinnarna, tenderar även språken att talas av dem. Skolelever i Irland och Wales under 1800- och 1900-talen tvingades bära räknestickor runt halsen, de märktes upp varje gång de talade sina keltiska modersmål och fick i slutet av skoldagen utstå slag för hur många märken de hade samlat på sig. Liknande berättelser finns från vårt eget land, där samiska barn tvingades in i så kallade nomadskolor och förbjöds tala sitt modersmål. Exemplen från världen över är alltför många.
De senaste århundradena har decimerat världens språkliga mångfald i en aldrig tidigare skådad omfattning, och detta har skett sida vid sida med den exempellösa förlusten av biologisk mångfald. Men under de senaste decennierna har vi också bevittnat häpnadsväckande återupplivningar av glömda, borttynande språk; walesiska, hebreiska, hawaiianska, baskiska, maoriska. Några av dessa språk är ännu inte helt säkra, men de är mycket starkare än de skulle ha varit utan de många hängivna aktivisternas trägna arbete. Dessa krav på språkrättigheter är alltid kopplade till krav på större suveränitet, jämlikhet och mångfald.
Banbrytande forskning i Kanada från 1990- och 2000-talen visade att samhällen där majoriteten av ursprungsbefolkningen kunde föra samtal på sitt aboriginska språk rapporterade låg till ingen självmordsfrekvens bland ungdomar. Liknande undersökningar bland ursprungsbefolkningar världen runt kommer till samma resultat.
Kort sagt är språklig mångfald ett av de mest kraftfulla vapnen för att försvara djupt rotad kunskap, skydda mot homogenisering av kultur och utplåning av historia. Och ändå har den aldrig varit mer hotad, sammanfattar Smith Galer.
Jag reflekterar över om inte all ovanifrån styrd och kontrollerad monokultur — vare sig det rör det industriella jordbruket som eliminerar naturens mångfald och pressar på landskapet fält av en enda besprutad gröda eller den auktoritära statens strömlinjeformade kontroll av medborgarna som alla ska stöpas i en form – inte härrör från samma källa. Från strävan att förenkla det så komplexa, oförutsägbara och rika livet. I alla dess former. För att bättre kunna kontrollera det.