Hur ska den som saknar språk hävda sin rätt? Hur många avslag får ske, innan de som fått rollen att beskydda rätten reagerar?
LSS-lagen kom 1994 för att avskaffa institutionerna, så att personer med funktionsnedsättning kan leva i samhället som andra. Idag byggs åter institutionerna – inte så mycket i byggnader, som i hur verksamheten organiseras mot allt större kontroll och begränsningar. Delvis motiverat genom fåtalets fusk, men i en långt vidare omfattning som mal ner den enskildes rätt till detaljer, medan handläggare och jurister avgör vad som anses vara ett tillräckligt gott liv. Några exempel:
- Beslut blir godtyckliga, när kommunernas egna riktlinjer ges större utrymme än LSS-lagens syften
- Insatser tidsbegränsas, så att tex den som bor i gruppbostad plötsligt tvingas flytta, trots oförändrat behov
- Assistans eller kontaktperson är närmast omöjligt att beviljas utan juridisk kompetens vid ansökan – om ens då, trots tydliga behov
Vi måste förstå konsekvensen när den som har behov av dagligt stöd fråntas detta till något som är för lite – hur det isolerar från delaktighet i samhällslivet. Det går inte att komma ut på en vanlig arbetsplats, eller ens på fritiden delta i annat än LSS-verksamheter där personalen finns. För den som fortfarande bor hemma blir anhörigas roll övermäktig och vuxenblivandet avstannar.
Det som benämns självständighet genom att lyfta detaljer i förmågor, blir otrygghet för den enskilde om helheten inte håller ihop. Vem ska se det när detaljerna styr?
FUB Båstad har sänt ut en valkompass till våra politiker för att uppmärksamma LSS. Vi hjälper gärna till med hur vår kommun inte ska vara en av dem man måste flytta från för rätt insatser. Politik måste beskydda rätten, allra mest för den som inte kan lyfta sin röst - eller hur?
Åsa Hagberg ordförande i FUB Båstad