För tre år sedan samlades poeterna Burcu Sahin, Athena Farrokhzad och Merima Dizdarević på Tidö slott för att under namnet BAM författa dikten ”Ööööverenskommelse för Sverige” till Lyrikvännen. Måltavla var den nybildade regeringen, som hade stämt träff med Sverigedemokraterna på samma plats för att ta fram Tidöavtalet. Dokumentet fungerade som utgångspunkt för BAMs dikt.
När kollektivet lagom till valet ger ut en kort diktbok är fienderna andra. Denna gång har BAM heller ingen enskild text att parodiera. ”Bergen till dalen, floden till havet” siktar i stället brett och riktar kängor mot diverse personer i den offentliga och mediala sfären.
Ingen är namngiven men flera låter sig identifieras, för den som hängt med i debatterna om Israels krig i Gaza.
Tror jag, i alla fall. För här finns en vaghet som gissningsvis inte bara har estetisk utan också juridisk grund. BAMs storvulna kampdikt om ”striden” glider stundtals över i direkta hot. ”Hur ska vi straffa er” funderar poeterna. Kommer det en domedag eller ska de behöva inrätta en tribunal? ”Era pissmyror, vi kommer efter er” lyder en rad. ”Du är på listan” en annan.
Dessa, i mitt tycke ganska roliga, utfall mot ”tunnhåriga kuksugare, folkmordsförnekare i plisserade kjolar” kommer i bokens mittenparti.
Betydligt mer högstämda är bokens inledning och slut. I dem är miljön mytisk. Här talar poeterna med auktoriteten hos en Gud. Först manar man till samling över generationerna och sedan till omgruppering efter en syndaflod.
Här saknas aggressionens sårbarhet och charm.
Och utan den blir ”Bergen till dalen, floden till havet” tyvärr bara slarvig dikt. Anaforen används om och om igen. Bildspråket är klumpigt och bitvis förvirrat. Lägg till exempel märke till den osmidiga rörelsen mellan bild- och sakled i denna dikt:
”Som vallade får skuttar ni runt och talar om det gröna gräset / Som sluga ormar solar ni er i maktens glans / Som tafatta älgar idisslar ni era tomma haranger / Som mätta getter hoppar ni ut för samma stup / Som den asätande järven flåsar ni på lögnens tundra”
Man får intrycket att hela boken har jammats fram under en vinindränkt kväll. Dikterna gör sig också bäst som högläsning under en sådan. Eller såklart, framförda vid mikrofonen på något torg inför eller efter en demonstration. Där kan rader som ”Vi ska samlas på natten, vi ska samlas i dalen / Samlas på berget, samlas på dagen” stärka deltagarna.
På pappret faller de däremot platt, eftersom ”Bergen till dalen, floden till havet” är agitatorisk snarare än analytisk. Den som läser boken känner sig kanske uppmuntrad att ta ställning och välja sida, men hon får inte syn på något nytt. Det är dikt som vill tala till känslan, inte till intellektet. Själv föredrar jag det senare.
Till sist övermannas jag ändå av en enskild rad, i en dikt som består av en serie förbannelser. En av dem lyder: ”Må ni se era hus på CNN”.
Rasmassorna i Gaza, bilderna av dem som når oss via tv:n eller telefonen hemma i soffan, det omvända perspektivet. Här finns en isande koncentration som resten av boken saknar.