Spelare och ledare hade redan hunnit av ”gräset” på Stockholmsarenan, visslingsorkanerna från Sofia hade klingat av, och på andra kortsidan gjordes plats för en annan slags ramsa.
– Ska ni gå hem nu?
Två saker stack ut. Dels att den sortens läktarhån brukar dröja tills sista kvarten eller så. Dels att det hade varit förståeligt om hälften av alla blåränder faktiskt gjort det.
Vad fan skulle de vara här för när deras spelare inte behagat dyka upp?
Derbyn är gjorda för hyperboler och överord, det ligger i sakens natur, men det här är inte att ta i. Djurgårdens första halvlek är den sämsta prestation jag sett den klubben göra i någon match, i något sammanhang, någon gång. Och då var jag på plats när IFK Göteborg sjöng ”glad påsk, Djurgården” och skickade in 6–0 bakom Pa Dembo Touray, varav ett från 60 meter.
Det skulle ju inte bli så här nu.
Dif hade inte förlorat mot AIK på tre derbyn, dansat hem Hegland-derbyt i våras (4–2) och i luften låg den sorts förväntan som inte låtsas.
Nybyggda Gnaget på plats med ett knattegäng eftersom alla vuxna är sålda eller skadade, Dif revanschsuget efter VSK-kraschen senast, och med en kokande arena i ryggen. Hey Jude på högstavolym, ursnyggt familjekoreografi före avspark.
Läge, som det heter.
Jani Honkavaara skickade ut ett lag som ska vara färdigt, fullt av mogna fotbollsspelare som fått lite tid på sig. Matias Siltanen (ung men färdig), Bo Hegland, Oskar Fallenius på rulle och Kristian Lien på jakt i boxen. Hemtama 4-2-3-1, mot ett gäng där José Riveiro tvingats improvisera och uppfinna (hybrid-4-3-3).
Drömläge.
Mot det här kom AIK med tusen utmaningar att lösa för att kunna tro på det här. I förra årets höstderby mötte de Dif med en starelva där snittåldern var en bit över 29 år. Nu var den 24. Sex spelare som var 21 eller yngre.
Hans AIK imponerar
Spelare som Nordfeldt och Matthys behövde vara dundertrygga, Besirovic behövde tolka högerbacksrollen perfekt. Linus Carlstrand? Fortsätta göra två mål på en chans. Alla knattarna var piskade att springa rakt genom vägar, och José Riveiro var tvungen att hitta en modell som gjorde allt det här möjligt.
Och vet ni: Det gjorde han. Det gjorde de.
Carlstrands volleymål till 1–0 var av högsta internationella klass (det är väl sånt som gör att AIK är topp i allsvenskan i att slå sina förväntade poäng- och mål-värden), hans 2–0 innebar att han just där och då hade ett målsnitt i AIK som var en ökning med 4 000 procent jämfört med snittet under åren i Blåvitt (domaren Fredrik Klitte ska ha assist på målet, efter att ha avvaktat snyggt i momentet före).
Man kan säga mycket om mycket i AIK:s nödvändiga omstart 2026, mycket om att de ens hamnat i läget att de behöver slå back på alla motorer och byta väg igen.
Men sättet de gjort det på är likafullt en av årets finaste prestationer i allsvenskan. Ekonomin har stabiliserats tack vare Yohanna-affären, sanslöst många småkillar har fått chansen att spela allsvenskt, och ändå står de här med solen i ansiktet och derbyseger-sånger i öronen. Riveiro pratade efteråt filosofiskt om ynglingarnas ”innocence”, att deras storögda naivitet också kan vara en fördel i derbyn som det här, och att det gäller att ge dem tillräckligt mycket trygghet i strukturen.
Detta ska sägas, Riveiro och hans AIK imponerar. Deras säsong är en enorm överprestation, en raketstart på något nytt.
Samtidigt var det här mer och mest ett derby som Djurgården skänkte bort, och det är svårt att förstå varför. Kan ett lag med Une-Ståhl i backlinjen vika ner sig mentalt igen? Handlade det om fysik? En upprorshandling mot tränaren? Bakfylla?!
Dif litade på att deras fotboll, styrd av ett gäng kloka pudlar (Siltanen, Hegland, Åslund) skulle räcka mot AIK-juniorerna. Men de blev uppätna av ett gäng blodtörstiga rottweiler-valpar, som inte alltid gör allt rätt, men som gör väldigt många saker tillräckligt ofta.
Ett lag som aldrig dök upp
Ta Abdihakin Ali som stabiliserade mittfältet: Han gjorde dåliga saker mest hela tiden, men en fantastisk match. Klok, elak, balanserad. Och efter paus byttes några valpar till in. Linus Järeteg (jag tilltalas så mycket av honom, rent estetiskt) är 19, Victor Andersson en erfaren 21-åring.
Djurgården?
Deras insats nådde fryspunkten när de släppte in 0–3 före paus. Adam Ståhl ville ha en straff i offensivt straffområde. Sedan vandrade Kevin Filling upp med bollen i en kontring, mot ett somnambult Dif där tre, fyra, fem spelare sjönk hela vägen in över egen mållinje. Sämre kollektivt försvarsspel har jag inte sett någonstans 2026.
– Jag kan inte förklara det. Att vi inte tar ansvar där, sa Honkavaara uppgivet efteråt.
Det var värst, men inte allt. De blockade knappt ett inspel, klev väldigt sällan intill i dueller. Tempoväxlade inte, gnuggade bara på i en endimensionell lunk späckat av tekniska misstag och felbeslut.
Försöket efter paus var som bäst hyfsat. Bo Heglands 1–0 peggade upp för något som aldrig blev av. Dif klev högre upp, med Siltanen som ensam sexa, men AIK spelade enkelt och cyniskt av resten av halvleken. Daniel Stensson var den ende inhopparen som bidrog med något – rakt, enkelt, snabbt vändspel – som förändrade matchen.
1–3. Det blir ingen guldstrid för Djurgården, de är trea i Stockholm just nu.
”Sluta fucka upp våra liv” som Dif-supportrar meddelade medelst en gammal banderoll på läktaren.
De stod kvar hela matchen, och tittade på ett lag som aldrig riktigt dök upp.