I sin artikel om Giorgia Meloni och Mette Frederiksens manifest använder Kristina Hultegård (GP 11 augusti 2026) det grekiska begreppet xenia som retorisk spegel för samtidens migrationsdebatt. Det är en effektfull parallell, men den bygger på en förenklad och delvis missvisande bild av det antika begreppet.
Hultegård fångar den religiösa kärnan rätt väl: främlingen kan vara en förklädd gud, Zeus fungerar som beskyddare, och avvisande av främlingen kan enligt föreställningen dra olycka över en hel befolkning. Kopplingen till ”Odysséen” är relevant. Men såväl Hultegård som Christopher Nolans film utelämnar centrala aspekter.
Framför allt är xenia ömsesidig, inte en ensidig värdplikt. Hultegård betonar nästan enbart värdens skyldighet att välkomna. Men i den klassiska koden har gästen lika strikta plikter: att uppträda artigt, inte belasta värden, inte stanna för länge, inte skada hushållet och i princip återgälda gästfriheten.
Det handlar alltså inte bara om att ”möta varje främling som en vän”. Ordningen och ömsesidigheten är avgörande
Det är därför friarna i Odysseus hus är så centrala – de är gäster som systematiskt bryter mot sin del av koden genom att förtära husets rikedomar, trakassera Penelope och misshandla den förklädda Odysseus.
Xenia är dessutom en ritualiserad kod med specifik ordning. Värden ska ge mat, skydd och bad före frågor om gästens namn eller ärende. Vid avsked ges ofta en gåva (xenion), vilket kan skapa långsiktiga band mellan familjer.
Det handlar alltså inte bara om att ”möta varje främling som en vän”. Ordningen och ömsesidigheten är avgörande.
Hultegård fokuserar på avvisandet av främlingen, alltså värdens brott. I Homeros epos är det emellertid minst lika viktigt att missbruk förekommer på båda sidor. Paris, som gäst hos Menelaos, rövar bort värdens hustru – det klassiska ursprungsbrottet till det trojanska kriget. Friarna i ”Odysséen” utgör det mest utdragna gästmissbruket.
Polyfemos är det yttersta värdmissbruket: han äter gästerna i stället för att ge dem mat.
Båda typerna av brott straffas hårt. Samtidigt bör det noteras att Odysseus och hans män går in i Polyfemos grotta och äter av hans mat utan tillstånd, vilket i sig är ett brott mot god gästetikett. Det rättfärdigar inte kannibalismen, men det visar att Homeros skildrar överträdelser från båda håll.
Formuleringen ”Zeus lag”, som Hultegård använder, är modern och populär. Det klassiska begreppet är xenia under Zeus Xenios, Zeus som gästers och främlingars beskyddare. Det är inte en absolut lag som alltid efterlevs ”undantagslöst” – Homeros visar ständigt hur flagranta brott får konsekvenser.
Slutligen glider Hultegård över från grekisk xenia till kristen gästfrihet och påvens uttalanden. Det är en debattörs parallell, men historiskt och teologiskt är de inte identiska. Xenia är en polyteistisk, ritualiserad gästvänskap med ömsesidighet, gåvoutbyte och risk för gudomlig hämnd. Kristen gästfrihet har andra teologiska grunder, bland annat imago Dei och kärlek till nästan.
Parallellen fungerar retoriskt men bör inte framställas som direkt kontinuitet.
Hultegård använder alltså xenia effektivt som retorisk spegel för samtida debatt, men hon reducerar begreppet till ensidig värdplikt och gudsfruktan. Den fulla antika koden omfattar ömsesidighet, tydliga gränser för gästen och konkreta exempel på missbruk från båda sidor.
Det gör temat mer komplext än vad artikeln låter förstå.
Fotnot: Carl Robert Boström är civilekonom och före detta it-företagare som i dag skriver på en brevroman som skildrar konflikten mellan poeten Ovidius och Caesar Augustus.