Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Är demokratin hotad av det otrevliga tonläget i den politiska debatten? Ja, svarar journalisten och debattören Jan Scherman som på DN Debatt (5/8) menade att ”vulgariseringen har blivit som en politisk präriebrand”. Andreas Johansson Heinö på Timbro Förlag tycker tvärtom i sitt nyhetsbrev(12/8) att förolämpningar kan pigga upp, om de bara framförs med viss verkshöjd.
Exemplen som Scherman och Johansson Heinö diskuterar stannar vid nedsättande epitet, bluffar, avbrytande och andra retoriska förlöpningar.
Politikens verkliga förolämpningar finns dock på annat håll, också i denna valrörelse.
Ta det faktum att den som ogillar att välja själv har en mängd partier att välja på. Partierna lovar att träffa alla möjliga val åt dem – och alla andra därtill, vare sig de vill eller inte – genom att styra, reglera och gripa in i människors liv. Den som däremot vill välja själv kan knappt välja något parti. Borde det inte vara tvärtom?
Om man tänker efter är det mycket som är bakvänt i politikens värld. Se bara hur partiföreträdarna försöker vinna röster. Helst tycks de nämligen vilja tala illa om andra partier.
Argumentet för en ny Tidöregering, den här gången med sverigedemokratiska ministrar, blir således att det annars finns risk för en vänstersväng och att Vänsterpartiet tar plats i regeringen. De rödgröna talar däremot helst om att alternativet till dem är att Sverigedemokraterna tar plats i regeringen och riskerar att utforma hela politiken.
Att tala illa om andra är så normaliserat i politikens värld att man kanske inte tänker på hur opassande det vore på andra områden.
Att tala illa om andra är så normaliserat i politikens värld att man kanske inte tänker på hur opassande det vore på andra områden. Någon som tvekar inför inköpet av en chokladask i en butik skulle knappast bli övertygad av argumentet att andra chokladaskar faktiskt har ännu fler äckliga bitar. De flesta skulle av en sådan argumentation dra slutsatsen att den egna varan inte var värd att tala för.
Och den som söker vänskap och relationer genom att förklara att personens andra vänner är töntiga, fula och korkade skulle med rätta kritiseras för att söka utöva en osund dominans och kontroll. Vilket, förvisso, är en oroväckande bra beskrivning av politikens innersta väsen.
Socialdemokraterna ser även vuxna som barn i behov av lite extra veckopeng ibland.
Partierna borde tala mer om sin egen politik, föreslår kanske någon. Då hamnar man dock ur askan i elden. Inget avslöjar nämligen så väl hur partierna egentligen ser på oss.
Så vet vi exempelvis av Socialdemokraternas senaste utspel om höjt barnbidrag inför jul och sommar att de ser även vuxna som barn i behov av lite extra veckopeng ibland. Trots att det är samma föräldrar som ihop med alla andra i vardagen knegar ihop till de där extrabidragen som S nu lovar ut.
Samma syn kan apropå barn noteras på andra sidan av politiken. Kristdemokraterna ville häromdagen locka fler att bli mammor med en liten pensionspeng. Men att döma av förslagen om att styra barnens skolgång genom kvarsittning och ordningsbetyg verkar KD inte ha några höga tankar om samma mammors förmåga att uppfostra sina små. Så undrar de varför inte fler vill skaffa barn.
Det är bara den senaste veckans produktion. Partierna och politiken har på senare år expanderat sin verksamhet från att sköta en växande offentlig sektor till att även ta ansvar för vår privatekonomi. Andra vill att politikerna även ska förse medborgarna med mening i tillvaron, hjälpa oss att skaffa vänner och vara nöjda med vår kropp. Allt tycks följa tanken att bara vi finner oss i att vår frihet och våra inkomster naggas i kanten, ska våra politiska herrar göra oss hela, lyckliga och försörjda.
Vi förmodas med andra ord inte klara av någonting själva. Av alla politikens förolämpningar är det den värsta.