Carsten Jensen är författare och skribent på kultursidan.
I fem veckor har jag befunnit mig nära den värmebölja som har haft sitt grepp om Europa. Närmare bestämt i sydvästra Frankrike där dagstemperaturerna har nått upp till 40 grader och nattetid inte sjunkit under 23.
Att öppna dörren och gå utomhus har varit som att mötas av en eldsprutande drake. Solen är inte längre en vanlig stjärna utan en glödgad missil med kurs mot jorden.
Vatten är inte längre bara läskande utan livsnödvändigt likt en blodtransfusion för den som är i färd med att förblöda.
Det svedda gräset spretar, trädens en gång så gröna blad vissnar och krullar ihop sig som om det redan vore höst, en som inte är framkallad av årstidsskiftningarna utan av hettan.
Vattnet i simbassängerna som skulle ha skänkt svalka är 30 grader varmt. Vid torsdagsmarknaden i grannbyn är det fullt av lediga parkeringsplatser och många av stånden står tomma. Kunderna som brukade ta tid på sig för att titta närmare på de färska råvarorna hastar nu vidare, som om de annars fruktar att komma hem med ruttna kycklingar och möglig frukt.
Utmattningen slår till mitt på dagen. Behovet av att, likt ett djur, söka skugga under närmaste buske. Bilar vars inre förvandlas till dödsfällor. Asfaltsvärmen som får folk att svimma.
Bara kylskåpet erbjuder en fristad. Om det fanns plats skulle vi alla sitta därinne.
Jag tillbringar sommaren i Lot-et-Garonne, 20 mil från de skogsbränder som ödelagt enorma områden i södra Frankrike och drivit hundratusentals på flykt. Ännu har ingen gnista tuttat eld på de skogsbeklädda sluttningarna runtom just vår by. Men röken kommer, inte som böljande moln utan i form av luft som inte längre är genomskinlig. En timme före solnedgången, medan solen ännu står högt över horisonten förvandlas den till ett rött glödande klot, som om den inte vore annat än en vilsen meteor på väg mot jorden.
Solen är vår livgivare tillsammans med växterna som med sin produktion av syre har gett jorden en atmosfär, så att vi kan andas. Nu liknar solen en dödsbringare: inte längre livets vän, utan en fiende som kommer med torka och eld.
Alla värmerekord slås. Klimatforskarna har inga uppmuntrande besked. Snart ser varje sommar ut precis som denna värmebölja. Sedan heter det inte längre värmebölja. Istället är sommartemperaturer som vi förr fick leta efter i Sahara det nya normala.
Detta är Skandinaviens framtid.
En gång längtade vi efter sommarvärmen. Nu kommer vi att drömma om duschar och svalkande vindar.
Kan vi lära av framtiden? En till synes märklig fråga, för vi brukar lära oss av historien. Framtiden är så osäker, så hur kan man lära sig av den?
Gällande den globala uppvärmningen kan, ska och måste vi lära oss av framtiden eftersom det är en framtid som vi till varje pris måste undvika, om kommande generationer ska ges ett drägligt liv på jorden. Den globala uppvärmningen är numera ett faktum i paritet med tyngdlagen.
Vetenskapen om klimatet är vetenskapen om framtiden.
Klimatvetenskapen är katastrofvetenskap.
Klimatvetenskapen är vetenskapen om förstörelsen av livets grund.
Klimatforskarna är inga demagoger eller propagandister. Den högerflank som bagatelliserar eller förnekar den globala uppvärmningen, är däremot livsfarliga förnekare av verkligheten.
I deras förmenta snusförnuft gömmer sig galenskapen. I deras tal om stabilitet gömmer sig domedagen.
Deras barn kommer att hata dem, deras barnbarn förbanna dem, deras barnbarnsbarn spotta på deras gravar. Om nu inte deras gravar sedan länge är bortsköljda av översvämningar eller flodvågor.
Väljer vi att lyssna till vetenskapen och handla därefter, eller väljer vi att ignorera kunskapen då starka krafter jobbar hårt med att förneka den globala uppvärmningen?
Den fossila bränsleindustrin, transportindustrin, vapenindustrin, en destruktiv ekonomi som bara ser till profiten, en konsumtionsekonomi som på det norra halvklotet liknar en plågsam tvångshandling på väg mot vår gemensamma undergång.
De enda realistiska lösningar som leder till en annan väg – en utbyggnad av kollektiva transporter, ett reformerat jordbruk, nya miljövänliga odlingsmetoder, solceller och vindkraftsparker – skildras som terapi för minoriteter.
Politiskt seriös är du enbart om du ansluter dig till den allmänna tron på att världen kommer att bestå i sin nuvarande form.
Som sina talesmän har den fossila bränsleindustrin propagandister, följsamma likt katolska präster, för att skuldbelägga andra än sig själva. Oljebolaget BP uppfann uttrycket ”fotavtryck” för att göra individens förbrukning till den globala uppvärmningens orsak. Ät mindre kött, flyg mindre och ställ bilen några kilometer varje vecka så ska nog naturen lugna sig en aning – och företagen kan fortsätta sin utvinning av fossilt bränsle som vanligt.
Det stora globala fotavtrycket som fossilindustrin själv sätter, ignoreras duktigt.
Ett världskrig är i full gång. Det är ett världskrig om den globala uppvärmningen, och människors sätt och rätt att prata om den.
Naturen kan vi inte kontrollera, men vi kan kontrollera narrativet om naturen.
På ena sidan står Donald Trump, Silicon Valley, Elon Musk och fossilindustrin tillsammans med Vladimir Putin, Saudiarabien, Iran – som den gångna sommaren, medan bomberna föll, hemsöktes av temperaturer på uppemot 53 grader – en rad Gulfstater, ett stigande antal europeiska stater och högerflanken över hela världen.
På den andra sidan? Spaniens premiärminister Pedro Sánchez. I övrigt? Möjligen de 89 procent av världens befolkning som vet att den globala uppvärmningen är livshotande, men som har så få talespersoner.
Vilka andra statschefer talar på det sätt som Pedro Sánchez gör? ”Klimatförändringarna dödar”, sa han redan 2022. ”De dödar människor, de ödelägger ekosystem och den biologiska mångfalden.” I år, samtidigt som skogsbränderna rasat och hittills ödelagt 1 800 kvadratkilometer bara i Spanien, sa han: ”Det är inte nog att förhålla sig till konsekvenserna … vi måste angripa orsakerna, förutse effekterna och förbereda oss på att skydda människors liv”.
Ytterhögern i det Frankrike och det Spanien som drabbats av bränderna säger i gengäld att värmeböljorna är regeringarnas fel, inte klimatets. Luftkondition till alla, alltså en dramatiskt ökande resursförbrukning, kommer att lösa allt, säger verklighetsförnekarna.
Vilken är lögnens och tystnadens dragningskraft?
Klimatvetenskapen är en obekväm sanning, vi har alla ett behov av att fly från de tyngsta insikterna om vad de innebär: ett slut på vårt liv som vi känt det. Vi människor önskar att morgondagen ska se ut som idag. Så vägrar vi också att se den avgrund vi står framför och som inom tio år kommer att öppna sig under våra fötter.
Våra barn ska leva de liv som vi har gjort, säger vi halvhjärtat. Detta falska löfte som får oss att hemfalla åt den farligaste tanken av dem alla: vanans bedövande behov av upprepning.
Vi danskar har precis fått veta att det högtidliga löfte vi gav, att 2030 ha lyckats minska koldioxidutsläppen med 70 procent, det finns det nu bara en procents chans att vi kommer att lyckas hålla.
Det första klimatupproret kom 2019. Greta Thunbergs globala proteströrelse Fridays for Future samlade miljoner människor.
När kommer revolutionen?
Översättning från danska: Johan Malmberg