Hur står det egentligen till med den amerikanska ekonomin? Läget är svårbedömt. Makrostatistiken drar åt olika håll, och den avgörande frågan – vad AI-revolutionen betyder på sikt – har inget svar ännu.
Vi hör ofta att USA går så mycket bättre än Europa. Tillväxten är högre och teknikutvecklingen snabbare. Det är sant. Men det räcker inte som analys. Den bästa beskrivningen är att USA:s ekonomi är tudelad. Några sektorer går starkt, men stora delar av ekonomin är svaga – vilket de flesta hushåll känner av.
Techbolagen har våldsamma investeringsplaner. Enorma belopp satsas på datacenter, halvledare, el och kylsystem. AI-relaterade företag växer snabbt. En annan sektor som går bra är försvarsindustrin, samt finanssektorn som gynnats av avregleringar. Börsen har slagit rekord, driven av techbolagens vinster. Detta är vad som driver BNP-tillväxten.
”Jag besökte släkt i USA i vintras och häpnade över hur dyrt det mesta har blivit.”
Men tullhöjningar, hårdare migrationspolitik och krig drabbar samtidigt vanliga hushåll. Sysselsättningen går trögt. Arbetslösheten är förvisso ganska låg – men det beror delvis på migrationspolitiken som reducerat antalet personer i arbetskraften. Industrijobben har blivit färre, bensinpriset och räntorna högre, boendet dyrare – på tvärs mot Trumps vallöften. Jag besökte släkt i USA i vintras och häpnade över hur dyrt det mesta har blivit. ”Affordability” är ett fortsatt problem för vanliga hushåll.
Även i andra avseenden har den ekonomiska politiken misslyckats. Tullarna ger inte alls den förstärkning av statskassan som avsett, och handelsunderskottet är stort. Musks DOGE blev ett fiasko. Inflationen har bitit sig fast. I flera år har den legat runt 3 procent, en procentenhet över Feds mål. Nye Fedchefen Kevin Warsh tillsattes av Trump i förhoppning att han skulle sänka räntan. Men Warsh har varnat för hög inflation och vägrat ge några prognoser för styrräntan.
Marknaden har reagerat med stigande långräntor – den högsta nivån på 20 år – vilket tyder på misstro; något som är illavarslande när statsskulden är stor och snabbt växande. Ekonomer har försökt räkna på nettoeffekten av Trumps ekonomiska politik. Skattesänkningar och avregleringar har enligt The Economist tillsammans gett en stimulans motsvarande en halv och trekvarts procent av BNP.
Men tullar, migrationspolitik och räntestegring på grund av högre statsskuld har bromsat lika mycket. Så politiken har, räknat på detta sätt, inte gett någon stimulans alls. Så gott som hela BNP-tillväxten drivs av tech-investeringarna.
Det som på sikt avgör utfallet är teknikutveckling och produktivitet. Här har Trump-administrationen satsat helhjärtat på AI. Förhoppningen är att avregleringar och allianser med ”tech bros” ska ge ledande techbolag vid fronten stora vinster, driva fram växande investeringar och kraftigt högre produktivitet – och på sikt resultera i både högre tillväxt och lägre inflation.
Ja, det kanske blir så. Men vi vet inte. Sektorns snabba tillväxt driver också upp kostnader och priser på insatsvaror. Samtidigt kryper de kinesiska konkurrenterna närmare med öppen källkod, billigare lösningar och teknik som lättare kan appliceras i faktisk produktion runt om i ekonomin. Vilken utvecklingsmodell som blir mest livskraftig kan ingen avgöra i dag.
”Felinvesteringar är legio när ny teknik bryter sig fram.”
Vägen framåt för en så generiskt omvälvande teknik som AI är svår att spå. En av 1900-talet stora ekonomer, Joseph Schumpeter, myntade uttrycket ”skapande förstörelse”. Ny teknik skapar nytt men förstör också gammalt – och vi vet inte vilka företag, jobb och sektorer som kommer att ”förstöras”. Min egen handledare och mentor, professor Erik Dahmén, använde begreppet ”utvecklingsblock” för att beskriva hur ny teknik sprids, omvandlar flera sektorer – och samtidig skapar spänningar och kriser när den skapande förstörelsen går i olika takt.
Felinvesteringar är legio när ny teknik bryter sig fram. AI kan karakteriseras som ett enormt utvecklingsblock, med transformativa effekter på hela samhället, via vägar som vi idag bara anar. Trumps vågspel att satsa allt på dagens ledande techbolag kan mycket väl bli framgångsrikt. Men det kan också skapa kramp längs vägen, med såväl sociala konflikter som spruckna bubblor.
Företagsvinsternas andel av nationalinkomsten är nu den högsta på 75 år, medan lönernas andel är den lägsta. Lokala konflikter om elförsörjning skärps, medan förslag om förmögenhetsskatter dyker upp lite varstans. Den valda strategin möter således växande motstånd; det är en helt öppen fråga hur hållbar den är.
Juryn sammanträder fortfarande.
Klas Eklund, chefsstrateg på Dahlgren Capital