En ledande sverigedemokrat kallade nyligen en ledarskribent för landsförrädare.
Varför det är olämpligt behöver inte diskuteras. Det enda som sker då är att vi börjar rucka på helt normala gränser för hur man talar om andra människor, och det är förstås exakt det som SD vill. En sådan diskussion kommer väl till pass i det större projektet: att misskreditera alla som kan formulera motstånd mot deras återigen helt öppna rasism. Det gäller opinionsbildare i offentligheten förstås, men också forskare, som ska tryckas tillbaka, skrämmas, undergrävas.
Jag känner ett tvåsiffrigt antal journalister som lever med skyddade personuppgifter, eller har fått arbeta med livvaktsskydd.
Begrunda det ett ögonblick, är ni snälla.
Man riskerar att bli skälld för vänster när man säger som det är: den absolut överväldigande delen av de här problemen kommer från höger. Alla som jobbar i den här branschen vet det. Forskare vet det. En studie från JMG från 2016 undersökte detta och bilden bekräftas i v-dems (Göteborgs universitet) stora undersökning från 2026.
Men den stora misskrediteringen tar så att säga inga fångar. SD:s amerikanska systerparti, Republikanerna, förföljer nu deras Anders Tegnell-motsvarighet för påhittade försyndelser under pandemin, samtidigt som deras bindgalne minister Kennedy lanserar diverse fria fantasier om vaccin. Mässlingen gör stor comeback i några av de mest Trumptrogna delstaterna.
Allt detta hänger ihop. Det är alltså inte på grund av uppflammande dåligt omdöme som Richard Jomshof uttrycker sig som han gör. Det är resultatet av en framgångsanalys.
Men för att göra något annat än förfasa sig – vilket i och för sig är en utmärkt reaktion – kan det vara klokt att backa lite, och lyssna på hur försvaret låter från partiledaren Jimmie Åkesson.
Han säger att SD minsann har fått sina fiskar varma på diverse ledarsidor, och att detta inte är värre än sådant de redan har fått höra. De ger alltså bara, menar Åkesson, tillbaka med samma mynt.
Det är här argumentets försåtlighet blottas, men man måste vara lite vaken för att se det:
För hur började det? Jo, det började med att några gamla nazister bildade ett parti, som utvecklades till ett stenhårt socialkonservativt nationalistparti. Företrädarna avslöjas gång på gång med hiskelig rasism och förstås klar överrepresentation i brottsstatistiken och underrepresentation i utbildningsgrad. De skickar tonåringar som levt femton av sina arton år i Sverige till länder de saknar anknytning till.
Runt om i världen finns liknande partier. Alla vet hur de beter sig. Alla vet hur svag deras demokratiska instinkt är.
Det är detta som får kritik i offentligheten. Ska man beskriva Sverigedemokraterna med ett sant språk, då blir orden ofrånkomligen ganska hårda.
Att godta Åkessons argumentation, att de nu bara ger igen med samma mynt, bygger alltså på att man accepterar att SD är ett parti i mängden.
Åkesson sa för några år sedan förresten att Magdalena Andersson och han måste förbättra debattklimatet.
Gemensamt? Verkligen? Det påminner om det gamla skämtet att svarta hade det jobbigt för att de var slavar, men att det minsann funnits jobbigheter för vita också. Som när de blev av med sina slavar. Så det är typ samma.