Malmö AI:s Wictor Petersson skrev historia i England. Aldrig någonsin har någon svensk tagit medalj i kula i ett mästerskap utomhus – förrän nu.
Det hade han dock inte koll på själv.
– Nej, trivia är inte min starkaste gren, säger han och skrattar.
– Men det är ju skithäftigt. Det är klart att det gör det lite coolare och häftigare.
Han sätter sig på en bänk och snörar av sig kastskorna. Bakom honom kastar träningskompisen Daniel Ståhl sitt sista kast för dagen och Fanny Roos packar ihop sina grejer. Det finns inte tid för någon ledighet för Malmös kastgäng.
– Så är det tyvärr som friidrottare. Vi är ju mitt uppe i säsongen, så det är bara att köra på. Vi har fyra tävlingar kvar och jobbet fortsätter. Det måste göras och jag är väldigt taggad på att göra det, säger Wictor Petersson.
Så du har inte kunnat fira något? Inte ens en brons-öl?
– Jo, det är klart! säger han med ett skratt.
– Men det var ett lugnt firande. Det får jag ta efter säsongen.
Kulfinalen avgjordes i måndags och det var efter hans fjärde stöt, på 20,86, som han tog sig upp på bronsplats. Därefter visade han att han hade mer att ge, och utökade till 20,97, vilket är hans längsta stöt för säsongen.
Italienaren Leonardi Fabbri vann på 22,31 och hans landslagskompis Zane Weir kom tvåa på 21,12.
Vad betyder den här medaljen för dig?
– Jättemycket. Det är ett häftigt kvitto på min karriär, och ett så fint minne av att familjen var på plats och att alla var så glada. Det visar att jag är på rätt väg, säger Petersson.
Han berättar hur han vaknade på tävlingsdagen, som bestod av kval på morgonen och final på kvällen, och målet var att bara försöka hålla sig lugn.
– Konsten är att lägga så lite energi som möjligt på kvalet, för det blir en väldigt lång dag. Känslan på morgonen var att bara försöka hålla nere allt, vara så lugn och avslappnad som möjligt. Jag var ju såklart redo, men jag tänkte bara ”lugnt, lugnt, lugnt”.
Finalen beskriver han som lite ”dimmig”. Så kan det bli när han går in i sin tävlingsbubbla.
– Jag var ”locked in” och då tänker jag inte så mycket. Vi har vår plan och jag ska utföra den.
Efter finalen sprang han med den svenska flaggan kring axlarna och kramade om sin familj och flickvän på läktaren.
– Det var skitfint. Det var stor skillnad att ha dem där och få prata med dem direkt och inte bara ringa ett samtal. Att få dela det med dem var riktigt trevligt.
Och det var fler än familjen som ville gratta honom.
– Det var fruktansvärt många som hörde av sig och jag är tacksam för precis alla. Batteriet på mobilen dog nästan på grund av alla grattishälsningar. Jag fick stänga av notiser i två dagar. Det var helt galet, säger han och ler.