Det finns ett gammalt reklamuttryck som heter ”sälj grej med tjej”: en bild på en produkt och så en snygg brud intill som ska övertyga om ett köp.
I veckan körde Moderaterna en egen variant av den här taktiken på DN Debatt (10/8): sälj grej till tjej med Anders Borg.
Det var slugt!
Den tidigare finansministern är ju som kattmynta för exilmoderater, inte minst de kvinnliga väljare som har vänt sig bort från partiet – inte sedan 2002 har Moderaternas väljarstöd bland kvinnor varit så lågt som i valet 2022. Toppresultatet? 2010, under allianstiden, då 26 procent av kvinnorna valde M.
Syftet med att släpa fram Borg, numera tyvärr utan den berömda hästsvansen, är alltså detta: Minns hur M brukade vara, glöm vad partiet har varit de senaste tio åren. De nya Moderaterna har blivit nya igen.
Fast produkten är ju fortfarande vad den är, marknadsföringen lika falsk som alla grejtjejsälj.
Det vet dessa Magdamoderater, Reinfeldtmoderater eller vad man nu vill kalla denna grupp av velande kvinnliga väljare. Men de vet också att Anders Borgs varningar om ett ”ödesval” är både sanna och relevanta.
I DN lägger han fram många goda skäl till varför ”en politik som långsiktigt försvagar Sveriges konkurrenskraft och produktionsförmåga” inte är ett ”ansvarsfullt vägval för Sverige”.
Och självklart skulle varje liberalt och borgerligt sinnad väljare hellre ta en ekonomisk modell där arbete, investeringar och produktivitet står i centrum – den som Borg hävdar gäller nu – istället för en modell där högre skatter, utbyggda transfereringar och kortare arbetstid ges större tyngd. Den som enligt ex-finansministern skulle bli resultatet av en S-styrd regering som antingen innehåller Miljöpartiet och Vänsterpartiet eller behöver ta stöd av dem.
Fast nu är ju inte politik bara att förvalta medborgarnas surt beskattade pengar, vilket Anders Borg också vet; det är därför han nogsamt undviker att nämna den enorma elefanten i rummet, det främsta skälet till att många väljare aldrig skulle komma på tanken att rösta på något av Tidöpartierna.
För det finns förstås också andra parametrar att räkna in för den väljare som vill att Sverige ska ta rätt väg in i framtiden. Som synen på mångfald och öppenhet, det som också gör landet rikt. Som önskan att politik ska vara faktabaserad snarare än känslostyrd; ett vaccin mot populism både till höger och vänster.
Ja, det handlar om Sverigedemokraterna. Och om följande insikt: om dessa fyra år, där SD har stått utanför regeringen, har bestått av stora delar människofientlig politik som delar upp grupper i ”vi och dom”, vad ska då inte fyra år med SD i regering innebära?
Där har ju dessutom statsminister Ulf Kristersson (M) gillrat sin egen fälla. Efter beskedet i april att Sverigedemokraterna obevekligen kommer att sitta i en regering om Tidöpartierna får majoritet, går det inte längre att bara rösta på Moderaterna i hopp om att partiet blir så stort att SD inte behövs. En röst på M är också en röst på SD.
Men här kommer dilemmat, som min mejlbox säger att väldigt många väljare nu brottas med: inte heller Socialdemokraterna lockar. Inte alls.
För att Tidöregeringen och S i synen på repression, på invandring och på en allmänt större kontroll av medborgarna tycker i allt väsentligt lika. De mangranna knapptryckningarna från Socialdemokraterna i riksdagen häromdagen för att skicka 14-åringar i fängelse är bara det senaste beviset.
För att Anders Borg har rätt i att Sverige behöver en bättre ekonomisk politik – men där borde han snarare vända sig till efterträdaren, finansminister Elisabeth Svantesson (M): med den enorma arbetslösheten och problematiska tillväxten har dagens regering knappast rosat marknaden.
Men också för att blotta tanken på en mandatperiod med statsminister Magdalena Andersson och alla andra såsiga sossar som skulle återbefolka departementen om det blev en vänstermajoritet, får en att vilja sova i fyra år. Att S kastade in den tidigare justitieministern Thomas Bodström i debatten tidigare i veckan ändrar sannerligen inte på den saken.
Så för att travestera en briljant boktitel av författaren och filosofen Ann Heberlein: Jag vill inte ha en S-styrd regering, jag vill bara inte ha Tidö.
Och vad gör en stackars väljare då?
Röstar taktiskt, kanske. I partiledarutfrågningen i Ekot i veckan var det tydligt vad Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvists mål är: att samla så många väljare att partiet blir större än Vänstern – när opinionsmätningarna läggs samman ligger C just nu på 6,9 procent och V på 7,6. En S-ledd regering där dessutom Miljöpartiet blir större än V skulle göra Nooshi Dadgostars parti rättvist obsolet, och vikta politiken betydligt mer mot mitten.
”Det är 31 dagar kvar till valet!” hojtade en valrörelserusig Linda Obiedzinski (M), Malmöpolitiker och vice ordförande för ungdomsförbundet, när Elisabeth Svantesson och Nooshi Dadgostar möttes för en spänstig debatt utanför Triangeln i onsdags.
Dagarna räknas ned. Ännu kan allt hända, eftersom inget parti har någon makt om inte väljarna ger dem det. Och valrörelsen är långt ifrån slut.
Veckans tips
Måsteläsning:
När jag dog
Journalisten Per Svenssons postuma dagboksessä berättar om en man som älskade livet. Lyssna bara på beskrivningen från en löprunda, några veckor efter beskedet om bukspottskörtelcancern: ”Vinden från havet biter. En blek sol visar sig i en molnreva. I ögonblicket är jag helt och fullt lycklig.” (Albert Bonniers förlag)
TV-fest:
Trustorhärvan
Sällan har ”show don’t tell” gjorts så effektivt som i Karin af Klintbergs dokumentär om snubbarna bakom en av Sveriges största ekonomiska skandaler. ”Klintberg kunde inte önska sig en skojigare clownshow”, som SvD:s recensent konstaterade. (Netflix)