Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Under sommaren hopar sig besynnerligheterna, den ena efter den andra. Mest undran väcker de mediala berättelserna. Ändå är det till medierna som hoppet står. Våra journalister drar ett tungt lass i en tid av vansinne, villfarelser och informationsöverflöd. Men de har den fördelen att de i kraft av sitt yrke och sin redaktion kan kontakta vem som helst, och får bita sig fast tills oklarheterna skingrats. I detta har de en särställning. Därav mina sommarfrågor till dem.
Undran nummer ett (favorit i repris): Skogsbränderna i Europa
Sommaren är eldens tid. Bränder uppstår när det är torrt i markerna. I sommar lär härjningarna ha varit extra katastrofala till följd av den överdrivna hettan. Dock, även förr om åren var det mycket varmt vid Medelhavet på sommaren. Ur nordiskt perspektiv är hetta ett av dessa länders särdrag. Mina undran lyder därför: Var det fuktigare i Medelhavsländernas skogar före den globala uppvärmningen?
Mina undran lyder därför: Var det fuktigare i Medelhavsländernas skogar före den globala uppvärmningen?
Annorlunda uttryckt, var markens och växternas fukt på den tiden (för cirka två grader sedan) så mycket större att den förhindrade bränder av det slag som har rasat i sommar? Räcker det således inte med långa perioder av 33 grader, vilket väl tidigare var normalt där nere, för att skogarna ska brinna? Eller regnade det alltid mer på våren för två grader sedan, så att skogarna mötte sommaren våtare än vad som nu är fallet?
Undran nummer två. Skogsbränderna del II
Ser redaktionerna bränderna som en symbol för klimatkollapsen? Eller ser de dem som ett belägg för den? Mitt intryck är att det rör sig om både och samtidigt och att de två flyter samman i rapporteringen. Vilka antaganden om natur, väder och ekosystem utgår redaktionerna från när de gör värderingen att bränderna ska återges just så? Hur ser det ideal ut mot vilken jämförelsen görs?
Undran nummer tre. Skogsbränderna del III
Liksom bakplåtspapper inte självantänder i en 250 grader varm ugn, självantänder inte skogar. Ändå framstår det just så. I rapporteringens undertext anar man att det är ondskans osynliga hand som dragit en brinnande fackla över träden och slyet, nämligen den ekonomiska ordning som avvisar politisk centralplanering. Denna antydan bör göras explicit, så att vi kan få oss till livs kritiska och okritiska analyser av hur en centralt planerad ordning skulle se ut.
Undran nummer fyra. Demokratin
Om politiska val ska vara rättvisande och utan otillbörliga fördelar för någon inblandad borde det svenska valet flyttas till en annan tidpunkt. Andra söndagen i september ligger för nära sommaren med dess påfrestningar och hotande faror. Utöver naturkatastroferna, förlossningskrisen, klimatkollapsen, insekterna och sjukdomarna har landets föräldrar i färskt minne hur dyrt allt är. Barnen ska utfodras flera gånger per dag utan skolans inblandning, och ute på stan och stranden når kostnaderna snabbt oacceptabla nivåer. Två kulor glass multiplicerat med antalet barn multiplicerat med antalet lediga dagar – en enorm frestelse för övertända politiker.
Mest torde Miljöpartiet tjäna på att valet ligger nära den varma årstiden. Troligen gynnas även de partier som anser att statsordningars syfte är att utjämna skillnader och hjälpa medborgarna att klara av sina liv.
Jag ser fyra tänkbara valmånader. Mars, april, maj och november. Bland dem ter sig första veckan i grå november som mest neutral. Låt vara att något parti då kommer att utlova fler soltimmar och öronmärkta julklappsbidrag till barnfamiljerna, men en viss årstidspåverkan går kanske inte att helt undvika i ett land där ”politik är att vilja”, som Olof Palme emblematiskt formulerade den sociala ingenjörskonstens väsen.
Undran nummer fem. Demokratin del II
Vår demokrati skulle vitaliseras av att lämna föreställningen att politik utgörs av vallöften, och att politisk journalistik följaktligen är att granska vallöften och deras efterlevnad. En partiledarutfrågning skulle då inte låta så här (exemplet är godtyckligt valt): ”Ni vill förstatliga skolan. Hur ska ni få igenom det/vad kostar det?”
I stället skulle medborgarna erbjudas glimtar av att politik är den politiska filosofins praktiska gren. Någonting i den här stilen: ”Ni vill förstatliga skolan. Förklara resonemanget som har lett fram till det. Hur har fördelar vägts mot nackdelar och hur ser ni på frågans inneboende målkonflikter avseende det allmänna bästa och individens väl?”
Vi får oss då till livs partiets analys som vi förmodligen kommer att igenkänna som ett tomt slagord. Följdfrågan blir därför: ”Det där låter som något man inte vill vara utan. Ändå ser andra partier saken annorlunda. Det faktum att er föreslagna reform inte är genomförd innebär redan det ett slags invändning mot den. Hur ser ni på den invändningen?”
På det här viset kunde man sedan hålla på i ämnet efter ämne. Det skulle innebära att man behandlade politiska förslag som filosofiska överväganden rörande det godas natur, vilket de också är. Det är en kvalitativ skillnad på frågan: ”Hur ska ni få igenom det/vad kostar det?” och frågan: ”På vilka grunder bedömer ni det här vara rätt och gott – och långt gynnsammare än motsatsen, som ni förstås har tagit i beaktande?”
Partier bildas inte för att vinna val. De bildas för att slå vakt om en viss syn på människan, rättvisan och samhället.
Partier bildas inte för att vinna val. De bildas för att slå vakt om en viss syn på människan, rättvisan och samhället. Så om den politiska journalistiken såg på företrädarna som dessa ser på sig själva, som djupt samhällsintresserade och idémässigt övertygade personer snarare än som säljare av produkter, vore det en sannskyldig förbättring av landets andliga välfärd.
I denna vision för Sverige finns det en mediekommentar som är lyst i bann. Ingen reform får förklaras med att partiet ”vill locka väljare”. Det är ett slappt cirkelresonemang som politikern inte kan försvara sig mot. Därtill främjar det uppfattningen att hyckleri är allt som erbjuds medborgarna.
Manipulation och beräkning må vara en del av det politiska livets sociala och yttre former, men det är inte dess filosofiska grund. Den grunden utgörs av konkurrerande möten mellan olika allvarligt syftande uppfattningar om det rätta, sanna och goda.
För den händelse den mediala gestaltningen av demokratisk politik som något fundamentalt falskt, cyniskt och egennyttigt är rimlig och riktig, behöver vi se oss om efter en annan ordning. Ty då är politiken i demokratin av noll och intet värde.