Få områden illustrerar lika tydligt Kinas ökade makt globalt som utbyggnaden av elproduktionen. Sedan 2010 har Kinas årliga elproduktion ökat med 6 371 terawattimmar (TWh).
Under denna tid har landet i praktiken byggt ett helt nytt elsystem ovanpå det befintliga. En stor del av ökningen, som framgår av grafen nedan, kommer från fossila energikällor.
Elproduktion i TWh visar hur mycket el anläggningarna faktiskt producerar under ett år, till skillnad från deras installerade kapacitet. Produktionen påverkas bland annat av vindförhållanden, vattentillgång och hur mycket kärnkraftverken är i drift.
I EU har den årliga elproduktionen netto minskat med 154 TWh under samma period, medan USA har en, jämfört med Kina, blygsam ökning med 406 TWh. USA har kombinerat förnybar expansion med ett stort skifte från kol till gas.
Det vi ofta får höra om Kinas framsteg kommer i brottstycken: Kinas ökande bilproduktion, batteritillverkning och råvaruförädling. Men i expansionen av elproduktionen får vi ett tydligt nyckeltal. Allt bygger på den faktiska förmågan att leverera el till bilfabriker, smältanläggningar och datacenter.
Förmågan att bygga och producera energi är inte bara en ekonomisk fråga, utan också en geopolitisk maktresurs.
När det gäller att öka elproduktionen finns det ingen i världen som kan jämföra sig med Kina. Ökningen saknar motstycke i mänsklighetens historia.
Den gröna omställningen, främst i EU men även i USA, går också tydligt att se i grafen. I EU har kol- och gaskraft trängts tillbaka och ersatts med vind och sol, teknik som främst importerats från Kina. USA har samtidigt expanderat sin gasutvinning, något som sedan 2022 utgjort en livlina för EU i form av LNG-import, då den ryska gasimporten minskade drastiskt.
Jämförelsen visar att främst EU, men även i viss mån USA, har ägnat sig åt en mödosam och behjärtansvärd grön omställning. Kina har samtidigt fördomsfritt utökat samtliga energislag, utan att begränsa sig till de förnybara energikällorna. I Europa, och då i synnerhet Sverige, har vi försökt pressa ned utsläppen av växthusgaser medan Kina pressat ut varje möjlig kilowattimme.
I dessa siffror syns tydligt en, men inte den enda, av de bakomliggande orsakerna till Europas ekonomiska stagnation. Elkostnaderna har gått upp. Det påverkar förstås inte bara hushåll som betalar mer under vindstilla perioder eller när elnätet blir överbelastat; det utgör också ett av huvudproblemen för den tyska industrin, hjärtat i den europeiska ekonomin.
När elpriserna har gått upp – både som en konsekvens av minskad import från Ryssland och nedläggning av den egna kärnkraften – har vinstmarginalerna pressats nedåt. Följdeffekterna är många: visionen om grönt stål blir orimlig om elpriset är högt, liksom utbyggnaden av datacenter där AI-modeller körs blir ohållbar om det inte finns tillgänglig och billig el.
Kombinationen av höga europeiska löner och god kvalitet har fungerat utmärkt i decennier, men lägger man höga elpriser ovanpå det går ekvationen inte längre ihop. Därför har kinesiska bolag inom en rad sektorer, inte minst batteri- och biltillverkning, konkurrerat ut sina europeiska motparter. Handelsbalansen mellan Europa och Kina är på väg att bli väldigt ensidig.
Vid det här laget, 2026, borde utvecklingen inte vara okänd för någon. Frågan är hur mycket värre den kan bli för Europas del och vad vi behöver göra för att mildra stagnationen. Ett första steg är att ställa rätt diagnos på vår nedgång och våra problem.
Det europeiska energiproblemet är samtidigt en del av ett större problem: vår minskade förmåga att bygga.
I boken Breakneck: China’s Quest to Engineer the Future (Penguin Books 2025) förklarar den kanadensiske journalisten Dan Wang de huvudsakliga skillnaderna mellan de amerikanska och kinesiska systemen. Europa får inte mycket uppmärksamhet i boken, men det är inte svårt att placera in oss i jämförelsen.
Lite förenklat är Wangs tes att inget land kan bygga och genomföra beslut som Kina, men att landet har svårt att sätta gränser. Felaktiga beslut blir gigantiska misslyckanden: tänk ettbarnspolitiken eller den skadliga nedstängningen under pandemin.
I kontrast till detta kan USA ofta sätta gränser men har svårare att bygga. Europa är i den här jämförelsen mer amerikanskt än USA: ännu bättre på att sätta gränser och reglera, ännu sämre på att bygga. Det tar många år att fatta beslut. De möjliga hindren för etableringar av allt från gruvor till nya kärnkraftverk – eller vindkraftverk – är oräkneliga.
Vår rättssäkerhet, demokrati och maktdelning är samtidigt vår största styrka och främsta akilleshäl, medan det omvända gäller för Kina.
Wang illustrerar skillnaden genom att beskriva det amerikanska samhället som styrt av jurister medan det kinesiska numera styrs av ingenjörer. Han menar detta rent bokstavligt och inte bara figurativt: Kinas ledarskikt består till stor utsträckning av utbildade och tidigare yrkesverksamma ingenjörer, medan USA:s folkvalda inte sällan är jurister utbildade på någon av Ivy League-skolorna. Vilka styr Europa? Tjänstemän. EU-kommissionen förkroppsligar detta ledarskikt.
Breakneck är ingen lång eller särskilt komplicerad bok, men den sammanfattar kärnfullt varför Kina har lyckats där vi har misslyckats – men även det omvända.
Wang pekar även på en av de största bristerna i Sverige, Europa, ja väst generellt: vi har blivit duktiga på att förvalta och reglera och på att skapa bysantinska system för tillståndsprövning och uppföljning.
Vår främsta period av byggande – i bred bemärkelse – ligger olyckligtvis bakom oss. Men ett land, en civilisation, som förlorar förmågan att tillverka och bygga riskerar också att förlora teknologisk och ekonomisk styrka. I förlängningen leder det till förlorad politisk och strategisk handlingskraft och autonomi.
USA och andra demokratier, argumenterar Wang, behöver återfå förmågan att bygga och genomföra stora projekt utan att överge rättsstat, individuell frihet och maktdelning.
Det är en långsiktig och stor fråga som kräver att våra folkvalda förstår vikten av att ta ett steg bakåt och betrakta vår egen civilisations karaktär, dess för- och nackdelar, låsningar och dilemman.
Kinas stora utmaning är den motsatta: att inte gå till överdrift, utan att balansera den makalösa industriella och teknologiska utvecklingen med ett långsiktigt hållbart ekologiskt och socialt gångbart samhälle. När det gäller att skapa ekologiskt och socialt hållbara samhällen har vi i jämförelse kommit långt. Men hur länge är ett sådant samhälle gångbart om vi har glömt hur man bygger snabbt och obehindrat?